Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Precis prosa och puls Nordenhöks romanbesvär

Publicerat måndag 14 mars 2011 kl 08.54
Göran Sommardal: "Språket lämnar hela tiden plats för upptäckarförmågan."
(3:02 min)
Hanna Nordenhök. Foto: Sara Moritz

Hanna Nordenhök debuterade som poet med diktsamlingen Hiatus 2007. En andra diktsamling, Bländare, kom två år senare, och med Promenaderna i Dalby Hage tar sig nu Nordenhök an romanformen.

Mommo, Mam, Marta och jag, och så skriftställaren. Tre kvinnor på M i generationsordning och så en till, och så förrädaren: författaren, hon som tagit på sig uppdraget att återberätta de föregåendes historia. För att förstå sina egen, eller bli av med de andras. Eller: att uppfinna alltsammans.

Hanna Nordenhöks romanbesvär antar formen av minneskatalog. Så börjar den också bland vykorten, fotografierna, i kartongerna. Och upphör där. För att språkligt kunna framkalla, och tillräckligt långsamt framkalla, bilderna av det stråk av liv som är den mimetiska spännramen i hennes roman, frammanar hon en berättelse som vägrar att någonsin bli självklar och naturlig, på samma vis som hennes egen tillgång till erfarenhetsstoffet hon bygger på men bara kan snudda vid förblir arkivariskt, provisoriskt. Men den berättarstrategin gör inte Nordenhök svävande eller hållningslös, utan precis.

Språket lämnar hela tiden plats för den upptäckarförmågan. Som att "Kjolen, blårandig, och så andhämtningen." Som att "Tallarna, hasseln som inte syns med starkt doftar." Varför inte "doftar starkt", varför "starkt doftar". Jo, därför.

Praktiskt består historien av en serie belägenheter, i sin tur förlagda till sju större tidssjok. De olika partierna skruvar inte ihop sig till ett kronologiskt förlopp, där ytterligare en eller två saker händer på vägen till slutresultatet. Utan är ännu ett led i en existentiell framkallningsprocess, där konturerna och förbindelserna mellan figurerna blir allt tydligare, men inte alltid enklare. Komplikationerna snarare växer.

Om det är något som den romanförfattande poeten Nordenhök däremot inte har gjort, och inte heller har eftersträvat, så är det att tillhandahålla de där transportsträckorna där snarare själva texten än författaren själv tillåts sätta sig i kontroll: de där uppförsbackarna och nedförsluten som skapar den sammanhållande rytmen och pulsen i läsningen. I den här romantexten är den språkliga specifika vikten emellanåt som envetet hög, att uppmärksamheten glider undan från föremålen för berättelsen.

Men vi tar det i nästa roman.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".