Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Krönika

"DC-3:an är värd en omväg"

Publicerat onsdag 13 april 2011 kl 07.46
Måns Hirschfeldt blir nyfiken på en strut
(2:49 min)
1 av 4
DC-3:an som försvann.
2 av 4
Mårten Traavik, "Body Armour"
3 av 4
DC-3:an på Flygvapenmuseum är en strålande gestaltning av ett trauma. Foto: Flygvapenmuseum.
4 av 4

Flygvapenmuseum i Linköping har varit en stående och rätt stor bidragspost i senaste års kulturbudgetar och det verkar ha betalat sig, i alla fall i form av utmärkelsen "Årets museum" för två veckor sen. Detta och annat är ämnet är för Kulturnytts onsdagskrönika.

I väldigt många museishoppar säljer man idag förutom de obligatoriska vykorten och böckerna också gammaldags karamellstrutar. De har ju inte någon direkt koppling till utställningsverksamheten, men jag tror att de fyller en annan funktion. Struten är en garant för autenticiteten. Den är från förr, precis som mycket av det som finns på museer. Den gör oss också alla till storögda barn inför museets lärdomar.

I den jättestora utställningshallen på Flygvapenmuseum blir man onekligen lite karamellstrutig av all maskinprakt. Det är "Lill-Draken", "Tummelisa", Mustang, Caproni och JAS. Ett riktigt farfar- och sonsonmuseum.
   Jag är där samma dag som riksdagen beslutar att JAS-Gripen ska användas på riktigt i Libyen. Men att det står festbord uppdukade bredvid flygplanen har nog mer att göra med att man blev Årets museum.

Den våldsamma verkligheten är dock något som alla militärhistoriska museer har att förhålla sig till. Det påminns jag om på Armémuseum i Stockholm som vill problematisera det skämmiga med vapen och visar utställningen Body Armour. Den norske konstnären Morten Traavik har klätt in olika vapen i paljetter och fjädrar och könsdelar. Det är kanske provocerande i sin porrighet, men finns det inte en övertro på att just konsten har monopol på komplicera och locka fram känslor? Konst som inte är så bra förenklar mer än den förklarar.

Jag hoppas verkligen att Flygvapenmuseum har självförtroende att ta sig an Libyeninsatsen farmöver och kanske servera några beska karameller. Och man verkar ha förutsättningarna - det ser man nere på bottenvåningen.

Där ligger DC-3:an som ryssarna sköt ner öster om Gotland 1952 och som bärgades för några år sedan. Det är ett plåtkadaver, med rostig käft och kablar och vingar och landningställ utspritt omkring sig. Och i montrar ligger personliga tillhörigheter. Allt är förvridet. Utom en vigselring.

Utställningen fortsätter i flera rum och är en strålande gestaltning av ett trauma. Nedslaget, nedtystningen och de anhörigas övergivenhet. Det är värt en omväg för fler än farfar. Och det problematiserar det här med det militära utan ängslighet. Och både till känslan och som konservatorsbragd känns det faktiskt lite som...  konst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".