Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Film

Tatis unika kropp mindre speciell som tecknad

Publicerat fredag 15 april 2011 kl 08.59
Måns Hirschfeldt: "Mördande vemodigt"
(1:45 min)
1 av 6
Jacques Tati i verklig form och i tecknad. Foto: Scanpix/Atlantic Film.
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
2 av 6
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
3 av 6
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
4 av 6
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
5 av 6
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.
6 av 6
Illusionisten. Foto: Atlantic Film.

Den franske filmskaparen Jaques Tati har kommit att räknas till de stora klassikerna, med filmer som Min onkel och Semestersabotören. Tati dog 1982 och efterlämnade då ett manus som aldrig hann filmatiseras: Illusionisten. Den var tänkt som spelfilm men nu får Illusionisten istället premiär som tecknad film med en mycket Tati-lik herre i huvudrollen. Franske regissören Sylvain Chomet, som tidigare gjort charmerande Trion från Belleville har förverkligat denna Oscarsnominerade animation om en trollkarl i nedförsbacke.

Den som någonsin sett en Tati-film minns nog i alla fall en sak. Rörelserna. Hur hans "Monsieur Hulot" går med spikraka ben, böjer sig vid midjan likt en fällkniv och vevar med armarna. Mycket av Tatis geni låg i kroppen och i hur den kommer i kläm med moderniteten och kanske till och med, med själva livet.

Nu har han alltså blivit tecknad, heter inte Monsieur Hulot utan Tatischeff (Tatis riktiga namn) och är en trollkarl som uppträder på allt mindre ställen för en krympande skara åskådare. De gamla salongerna med sina kulörta lyktor är precis som trollkarlen själv på väg att förpassas till förgångna. Han tar jobb där han får dem, och i liten by i Skottland träffar Taticheff en städerska som inte förlorat hoppet om det magiska i tillvaron och hon slår honom följe. 

Det är mycket vemodigt. Otroligt vemodigt faktiskt. Filmmusiken gör det nästan mördande vemodigt.

Tricksens tid är förbi och till sist ska även städerskan förstå att det inte finns något sånt som en trollkarl.

Det är väldigt vackert tecknat: gatorna, skyltfönstren, de billiga hotellrummen. Varje streck är liksom innerligt. Och stämmningen bedagad och fransk och alla röker cigaretter.

Men det magiska med Tatis rörelsemönster var att det var verkligt och inte tecknat. Att han rörde sig helt tokigt men mänskligt, det går förlorat som i en animerad värld där ju allt är möjligt. Och då går också den där Tatiska anspänningen mellan individen och omvärlden förlorad. Den där det rymdes så mycket värme.

Så det här blir, i flera bemärkelser, en film om svårigheterna i att återuppliva det förgångna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".