Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Scen

Finalen som kom av sig

Publicerat måndag 18 april 2011 kl 07.45
"Svårt att fånga en överklassighet utan att hamna i schabloner"
(1:41 min)
Ur Final på Östgötateatern. Foto: Anders Kratz

Final, Victoria Benedictsson och Axel Lundegårds pjäs från 1885, om den förskingrande bankdirektören Hugo Bruhn verkar ha fått ett uppsving på senaste tiden. Pjäsen spelades häromåret på Dramaten i Stockholm och nu i lördags hade den premiär på Östgötateatern i Norrköping i regi av Gustav Deinoff och i bearbetning av America Vera-Zavala.

Skådespelarna står där när vi tar plats i Stora Teaterns vackra salong, nästan samtida med pjäsen Final, som om vi vore bjudna till den hejdundrande fest som direktör Bruhn håller och där champagnen flödar.

Ett stort kvinnoansikte är projicerat i fonden som iakttar det hela och genom hela föreställningen bildar videoprojektioner av 1880-talsvåningar, sommarhus med punschveranda och brinnande dokument en slags kommenterande klangyta.

Jag gillar att man vågat bryta upp det här rätt konventionellt uppbyggda dramat. America Vera-Zavala har delvis moderniserat texten, Per-Eric Langes kontrabas spelar Kalle Bäccmans drömska ledmotiv och koreograferade partier gör att uppsättningen får något filmiskt, tidlöst över sig. Det som sker sker liksom både då, i sent 1880-tal och nu i bonusdirektörernas 2010-tal, och det är faktiskt rätt skrämmande att pjäsen inte känns mer föråldrad.

Möjligtvis har regissören Gustav Deinoff och ensemblen tillsammans inte helt träffat tonen, det är rätt konventionellt spel, som om inte också skådespeleriet fått inrymmas i uppsättningens tankedjärvhet.

Sen är det också svårt att fånga en överklassighet utan att hamna i schabloner. Pontus Plaenge i rollen som direktör Hugo Bruhn ser ändå ut som om han fötts avspänt hållande ett champagne-glas och man tror honom när han i slutet brister.

Varför han förskingrade? För att livet skulle vara stort, vackert och generöst och inte litet, futtigt och snålt - ”guldsoten” alltså, då som nu.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".