Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | opera

Rösterna får girigheten att klinga starkt i Rhenguldet

Publicerat tisdag 19 april 2011 kl 07.46
Per Feltzin: "Här sjungs det genomgående mycket bra."
(4:03 min)
1 av 3
"Är det i en mytologisk tid eller i en nutid eller är vår tid mytologisk?" Foto: Mats Bäcker
2 av 3
Alberich (Marcus Jupither) och Rhendöttrarna . Foto: Mats Bäcker.
3 av 3
Alberich och Rhendöttrarna.

Ett vansinne eller en väg till succé? Ögonbrynen flög högt upp och hakorna tappades långt ner när Värmlandsoperan - numera Wermland Opera - berättade att man tänkte sätta upp hela Wagners Ringen. 15 timmar högkvalitativ och krävande opera under fyra kvällar är mycket för vilket operahus som helst. I Sverige är det bara Kungliga Operan i Stockholm som mäktat med det tidigare. I går kväll var det dags för den inledande förkvällen - Rhenguldet.

Det tar en stund innan jag får grepp om det här förspelet. Faktiskt en ganska lång tid. Det är i sig inget ovanligt med Rhenguldet, men här dröjer det längre än vanligt. Vad vill uppsättningen, tänker den vara realistisk, surrealistisk, symbolisk, nutida eller en blandning av allt det och mer? Är det i en mytologisk tid eller i en nutid eller är vår tid mytologisk?

Jag får ingen riktig hjälp av regissören Wilhelm Carlsson att förstå, det skickas ut många signaler. Peter Lundquists scenografi och Torkel Blomkvists ljus fyller till att börja med scenen med rök, grönt ljus och en snurrande mindre scen som sångarna klänger sig fast vid. Ann-Mari Anttilas kläder är en nutida men extremt brokig blandning av både vanliga kläder från gatan och liknande kläder men med uppförstorade detaljer.

Till det är det bitvis nervöst i orkestern som leds av Henrik Schaefer. De sitter på andra raden för att man ska kunna ha en hyfsat stor orkester trots den lilla salongen och för att vi i publiken ska komma närmare sångarna. Det finns alltså inget orkesterdike.

Och det är där det börjar hända något: närheten till sångarna. Här sjungs det genomgående mycket bra - det är tätt, de agerar genom rösten och plötsligt blir det korta avståndet mellan mig och sångarna det som trollar bort många av mina funderingar. Att uppleva en Ringen på tio-tolv meter är häftigt!

Artikeln fortsätter:

Det är som att rösterna, och styrkan, närheten, den metalliska klangen får mig att hitta till den där människan som står där. Strunt samma om det är en eldgud som ser ut som en fågel, det är hur han sjunger och agerar som gör det möjligt att förstå det mänskliga i honom. Det är Rickard Söderbergs Loge jag talar om. Marcus Jupither spelar dvärgen Alberich.

När han och Marcus Jupithers Alberich och Fredrik Zetterströms Wotan, jättarna Fasolt och Fafner, Andreas Franzén och Johan Schinkler - när de spelar upp och ut sina begär, sin lust efter makt, efter guldet, då hörs girigheten klinga starkt. Då får jag till slut fatt i det där saknade greppet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".