Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Modern Karenina vill optimera livet

Publicerat tisdag 26 april 2011 kl 08.54
Maria Edström: ”Det här är Solsidan där solen definitivt gått i moln.”
(2:27 min)
Helena af Sandeberg gör Anna Karenina i Kjersti Horns regi. Foto: Carl Thorborg/Stockholms Stadsteater

I Stockholms stadsteaters uppsättning av Leo Tolstojs klassiker ställs lycka och kärlek mot mening och moral. Helena af Sandeberg är mycket gripande som en modern Anna Karenina.

Leo Tolstojs masdodontroman, ”Anna Karenina” från 1870-talet, har inspirerat till såväl filmatiseringar som dramatiseringar. På senare tid är det den tyske dramatikern och dramaturgen Armin Petras dramatisering som i höstas spelades på Uppsala stadsteater och som nu har haft premiär på Stockholms stadsteater i regi av Kjersti Horn. Som Anna Karenina ser vi Helena af Sandeberg och som Vronskij Sven Ahlström. Maria Edström var på premiären.

En enorm grön trappa har scenografen Sven Haraldsson skapat där trappstegen är precis lite för höga så att det blir lite för svårt att obehindrat röra sig upp och ner.

Och här i trappan utspelas hela dramat om dessa människor som vill uppnå något, ja kanske just något lite för svårt och ouppnåeligt.

Och i Armin Petras dramatisering som fokuserar mycket hårt på relationerna i Tolstoj megaverk så har Kjersti Horn skapt ett slags förfrämligad berättarteater där känsloeruptionerna kommer fläckvis som små explosioner.

Och det handlar om då, lite ryska markörer men egentligen bara som ett slags rekvisita, och nu – Helena af Sandebergs Anna Karenina och Sven Ahlströms Vronskij, så moderna, så uppfyllda av det slags optimering av livet som bara en underliggande tomhetskänsla kan skapa.

Och så de två andra paren som flankerar, Jan Mybrands Stepan och Petronella Barkers Dasja som cyniskt gett upp och så de oförvitligt älskande Levin, i Henrik Norléns ömsint och mycket skojiga porträtt och Nadja Mirmirans Kitty med sin Musse Piggtröja. 

Här bildas en sextett med Mats Blomgrens Karenin som den avvisade stela kontrapunkten. Det här är Solsidan där solen definitivt gått i moln.

Och Helena af Sandeberg blir mycket gripande som en modern Anna Karenina, där orsaken till hennes undergång på ett vis ligger inom henne själv men också i en mentalitet, en tidsanda.

Något i den lite förevisande spelstilen där skådespelarna kasar och hoppar upp och ner för trappan och som ensemblen klarar exakt och pregnant ger det hela något av ett lärostycke, en moralitet. Lycka och kärlek ställs mot, outtalat men underliggande, mening och moral.

Så hur man än stryker och omarbetar så finns Tolstoj där med sitt otidsenliga meningssökande.

För ”Anna Karenina” må börja med den berömda meningen att alla lyckliga familjer liknar varandra men att alla olyckliga är olyckliga på sitt eget vis, men boken slutar med Levins tankar om att hans fortsatta liv inte bara inte kommer att kännas meningslöst, utan att det kommer att äga den obestridliga meningen som är godheten.

Det ni, med socker på!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".