Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Günther Grass kommer undan i barnens ögon

Publicerat tisdag 26 april 2011 kl 07.46
Mikael Timm: ”Här finns inget provokativt”
(3:04 min)
Günther Grass fick Nobelpriset 1999, men "Lådan" håller inte riktigt Nobelklass. Foto: Hans Grunert/Albert Bonniers förlag

Lådan är fortsättningen på Günther Grass självbiografi. Där låter han sina åtta barn kommentera sin omatalade far. Sällan har trivselfaktorn varit så hög – på gott och ont.

Günther Grass blev ett världsnamn som författare 1959 med Blecktrumman och de följande 50 åren har han varit en av Tysklands mest omdiskuterade författare. Han fick Nobelpriset i litteratur 1999 och kommer nu med en fortsättning på sin självbiografi. I Lådan låter han sina åtta barn kommentera sin omtalade far.

Vissa författare är så tydliga att de blir som gamla vänner – man känner igen dem vad de än håller på med. Grass själv verkar, något överraskande, under skrivandet ha fått ett närmast gemytligt förhållande till omvärlden och sig själv.

Sällan har trivselfaktorn varit så hög som i Lådan. Att läsa den är som att vara med på ett släktkalas där man visserligen inte själv får ordet men väl får höra de andra berätta de välkända historierna. Ibland blir det bara bråkdelar av en lång skröna, ibland är vinklingen annorlunda, någon gång tillförs en ny detalj.

Grass låter sina åtta barn samlas till en serie måltider. Där får de tala om fadern som alltså är alltings frånvarande centrum. Samtalen spelas in och Grass använder dem i sin nya bok.

Barnen från de olika äktenskapen berättar om pappa, men det är ingen hårdhänt granskning utan en mer rapsodisk genomgång av de senaste decennierna. 

Vi får detaljer om hur Grass skrev eller var politiskt engagerad på 70-talet, detaljer om uppbrott, hus och nya förälskelser.

Här finns inget provokativt som i första delen av dessa minnesanteckningar, När man skalar lök, i vilket Grass skrev om sin tid i Waffen-SS. Den boken var en regelrätt självbiografi, den här en förströdd och spelevinkig fortsättning.

Barnen minns stort som smått, faderns mat är lika viktig som hans böcker, en ponny slår ut en förbundspresident.

Boken skissar åren 1959 till 1999 då han fick Nobelpriset men på vägen verkar Grass ha förlorat intresset för sanningssägandet till förmån för den insprängda berättelsen om Grass trotjänare, Mariechen, som med sin magiska gamla kamera – Lådan - kan fånga både framtiden och de avbildades drömmar.

Mariechens bilder föder hans dikt och i henne finns kopplingen till sagan som är vad Grass slutligen lever av - och för. Och den sagan handlar alltid om Tysklands historia.

Denna lilla bok förändrar inte synen på Grass författarskap men den är ännu ett bevis för diktens seger över fakta. Grass skriver vanligen en bulimisk prosa, han slukar världen. Här förefaller han lite förströdd inför smörgåsbordet av händelser, men aptiten växer.

Den som kan sin Grass och minns lite av Tysklands efterkrigshistoria ler. Att Grass själv kommer tämligen lätt undan må förlåtas honom. Också en stridens man kan vara värd en god, ångande gryta och en stund med minnen och vänskap.

Vill man veta något om de stora frågorna får man läsa någon annan av Mästers böcker. Men vill man veta något om diktandets hoppfullhet och sina barns förmåga att förlåta är denna bok en vän.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".