Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En film om människans förmåga att krångla till det

Publicerat torsdag 28 april 2011 kl 08.54
Sommardal: ”Ovanligt starkt om våra föreställningar om döden”
(2:46 min)
Ur filmen Attenberg. Foto: Haos Film.

Athina Rachel Tsangaris debutfilm skildrar Marinas och Bellas undersökningar av människans animala beteenden. Filmen är en stark och medmänsklig gestaltning av vår föreställning om döden och sexualiteten.

Attenberg är Athina Rachel Tsangaris debutfilm. Hon är medlem av ett produktionskollektiv som också varit ursprunget till den hyllade långfilmen Dog Tooth, som Tsangari också var medproducent till. Dog Tooth’s regissör, Giorgos Lanthimos, spelar också en av rollerna i Attenberg. Och Göran Sommardal har sett den.

Varför minns jag mer av vissa filmer än av andra? Och tydligare, inte med etsande skräck utan mer med befriande klarhet? För att de är bättre rätt och slätt, eller för att de pekar ut något nytt, ungefär som en resa till ett någorlunda främmande land eller okänd landsända gör?

Hursomhelst, den grekiska regissören Athina Rachel Tsangaris första film Attenberg har en sådan kvalité: den är minnesvärd och den är lätt ihågkommen.

Attenberg är både namnet på den bedagade industristaden vid havet dit handlingen är förlagd och samtidigt den lätt förgrekiskade associationen till David Attenborough, den evige tv-ciceronen till naturens mysterier, och här den uppenbara inspirationskällan till de båda huvudpersonerna Marinas och Bellas gemensamma och enskilda undersökningar av människans animala beteenden, liksom hennes överlägsna förmåga att krångla till saker och ting.

Den uppriktiga, nästan bokstavligt asociala ambitionen att avtäcka relationer och rörelser mellan könen, mellan systrar och mellan far och dotter resulterar paradoxalt nog i en ovanligt stark och medmänsklig gestaltning av vår föreställning om döden och sexualiteten.

Mycket av den känslan skapas av de många tablåer som iscensätts som en sorts teaterimprovisationer: katter som väser och hugger efter varandra, långbenta fåglar som storklikt kliver fram, fjäderfän som hoppar och skränar och studsar i sängen – allt i form av människor som larmar och gör sig till.

Lite hade man kunnat snåla på de mest härmande uttrycken i denna filmade mimteater, men den speciella, skrovliga närhet som den här spelstilen skapar kunde man å andra sidan inte ha varit utan.

Både i skildringen av sorgearbetet och av kärlekens handlingar skapar denna medvetna brist på en viss sorts övertydlig och överutnyttjad psykologisk komplikation en oväntad mänsklig komplexitet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".