Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Satiriska och känslostarka dikter

Publicerat fredag 29 april 2011 kl 07.46
Göran Sommardal: "Man ska inte tro att Elsie Johansson är någon naiv poet"
(2:47 min)
Elsie Johansson i sitt hyrda torp öster om Uppsala. Foto: Dan Hansson/Scanpix

Elsie Johansson är mest känd för sin romantrilogi om Nancy, men hon debuterade faktiskt som poet. Och nu, lagom till 80-årsdagen, kommer en samlingsvolym med dikter: Då nu är jag.

Elsie Johansson är, som det heter, mest känd för sin romantrilogin Berättelsen om Nancy, Glasfåglarna, Mosippan och Nancy. Men hon debuterade faktiskt som poet med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon 1979. Lagom till Johanssons 80-årsdag utkommer en samlingsvolym av hennes dikter, Då nu är jag, redigerad av henne själv och med ett och annat nyskrivet tillskott på både vers och prosa.

Man ska inte tro att Elsie Johansson är någon naiv poet, vare sig i Schillers eller någon annans sentidare mening. Johansson förefaller både "enig med sig själv" och på sin vakt mot sin enighet med sig själv och sitt levnadsöde. Redan i debutboken kan det låta:

"Jag har tänkt på det
att vi, stugornas barn
som snorade och gned på tjugutrettitalet
så smått har börjar Skryta
med våra gamla skamslor
Råtthålen, dasslukten
lusfinkammen
ryggsäcken, slinkig, med fisljummen mjölk
i patentkorksbuteljen av blågrönt glas
har blivit exotiska"

Möjligen skulle man kunna påstå, att Elsie Johanssons senare lyriska författarskap är ett pågående försök att råda bot på, eller åtminstone lindra klådan från, denna bestickande tanke. Hennes metod att övervinna en sådan i hennes egna ögon möjligen alltför enkel beskrivning och gestaltning av verkligheten - det är t.ex. i den här boken de interfolierade brevväxlingarna med Henry David Thoreau, legendarisk amerikansk författare och naturalist, där hon ömsom ömsint delar och ömsom obarmhärtigt sönderdelar sin presumtive brevväns liv och skrifter. Här skruvar sig Johansson in i en prosa som tidsmässigt och stilmässigt motsvarar Thoureaus filosofiska reflektion. Och hon gör det, milt ironiskt, satiriskt och känslostarkt inte bara med den litterära äran utan också som en mycket effektiv markör och påminnelse om hennes egen förment "låga" stil.

Ändå är det till hennes tidiga diktsamlingar - Brorsan hade vevgrammofon, Potatisballader - jag söker mig när jag vill återuppleva den där självmedvetna poesin som ändå förmår behålla sin hårda kärna och hårda känsla, inte minst i den tidens och platsens och samhällets vokabulär, som ensam för-medlar så mycket av denna känsla. Det är en dikt där bilderna ännu inte hunnit bli metaforer, och när de blir det, vilket är oundvikligt, sker det som ett strömhopp inte som en enskild överföring:

"Jag står med mitt mjölkglas i handen
och vet
hur kringskuren lyckan är
Är gammal nog för att veta."

Och en lässnodd kunde man ha önskat sig i boken. Tomas fick ju en när han fyllde 80.          

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".