Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Livet innan Berlinmurens fall

Publicerat tisdag 3 maj 2011 kl 08.55
"Detta är den stora skildringen av DDR:s sista år."
(3:52 min)
Berlinmurens fall i november 1989 är slutpunkten för Uwe Tellkamps Tornet. Foto: John Gaps/AP.

Uwe Tellkamps 961 sidor långa roman Tornet skildrar förräderierna, tystnaden, ryggböjandet och brunkolsröken i ett DDR på väg att upplösas. Katarina Wikars har läst den.

961 sidor senare slutar Tornet med ett kolon: klockorna slår den 9 november 1989. DDR finns snart inte mer.

Uwe Tellkamp har skrivit den ultimata, skulle nästan kunna säga den sista, borgerliga familjeromanen. Alla ingredienser finns att tillgå från Thomas Mann-rekvisitan, bara att upprätthållarna befinner sig i spillrorna av arvegodset mitt inne i DDR. I Dresden, en stad som bombades till ruiner i andra världskrigets slutskede, och i romanens nuplan, det tidiga åttiotalet, äts upp av brunkolsrök och andra miljögifter.

Uwe Tellkamp har enorma anspråk, detta är den stora skildringen av DDR:s sista år, en nyckelroman där personer ur nomenklaturan och de intellektuella skikten går att känna igen, en djupdykning i den tyska litteraturhistorien, där ETA Hoffmans Sandmannen spelar en avgörande roll, likaså Goethes Faust, och där läsaren med pretentioner kan triumfera i igenkänning och belåtenhet. Ack ja.

Kompositionsmässigt lämnar Tellkamp heller ingenting åt slumpen, och spelar på hela känsloregistret, hans romanbygge är genomtänkt ner i minsta kommatecken, han aspirerar sannerligen på de stora priserna.

Vad gör då familjen Hoffman, mamma, pappa, och två söner, och alla deras släktingar? De utvecklas faktiskt, eller avvecklas, genomgår trovärdiga förändringar, som det brutala livet, sveken, förräderierna, tystnaden, ryggböjandet tvingar dem till.

Parallellt löper också morbror Zoologen, litteratörens egen historieskrivning, som mer utspelar sig på havets botten, om det sjunkna landet. Vi får möta släktingar som väntar på familjeåterförening på andra sidan, besöka Dresdens nomenklatura instängda i sitt eget Östrom, de självcensurerande i författarförbundet, angivarna och de som bara höll tyst och tittade åt andra hållet, alla de i inre exil, som vänder sig mot musikstyckena, mikroskopen, minnena i barockdockskåpet Dresden.

Sonen Christian tar störst plats i romanen, hans drömmar som förvandlas till aska och damm längst inne i militärmaktens miljöförstörda centrum, att acceptera det som kommer, låta straffen dra förbi. Men det finns också en längtan framkallad av brist, ett begär efter bildning, ett samlande av vykort från platser omöjliga att komma till, en badhusgemenskap bara möjlig i ett annat samhälle än konsumtionens, prestationens.

Det här är en roman om intellektuella män i DDR, kvinnorna är förvånansvärt klent tecknade, mödrar, älskarinnor, eller lite ekivoka författare i förskingringen som skrattar sandiga skratt. Men men, till slut visar det sig att modern sjuksköterskan den bedragna reser sig och blir en fullfjädrad dissident medan mannen bara blir vilset deprimerad i förändringens vind. Efter sista kolonet sjunker DDR, välter under vikten av folket.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".