Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Brighton Rock får nytt liv i ett gatlopp mot döden

Publicerat torsdag 5 maj 2011 kl 08.54
Lyssna på recensionen av Brighton Rock
(2:03 min)
Graham Greenes roman Brighton Rock har filmatiserats för andra gången.

Graham Greenes roman Brighton Rock har filmatiserats för andra gången, den här gången av Rowan Joffe. Filmen har en föredömligt sträng berättarekonomi, tycker Göran Sommardal.

Rowan Joffe har filmatiserat Graham Greenes klassiska roman från 1938, som gjord för en film noir, till formen en thriller men till sin essens ett ödesdrama. Det är andra gången boken blir filmen. Förra gången hände det 1947, då regisserad av John Boulting och med samma engelska titel, dock i Sverige försvenskad till det intetsägande Lagt kort ligger. Göran Sommardal har sett den nya Brighton Rock.

Joffes filmatisering av Brighton Rock är gjord med en föredömligt sträng berättarekonomi. Inga onödigt utdragna scener, inget kvillrande i olika känslolägen, ingen våldsfrossa.

När saken är klar, är kameran redan på väg mot nästa. Men ekonomin har, som alltid, en baksida. Här heter den brist på tålamod. Blicken tillåts aldrig vila på ett motiv, bilderna hinner sällan mättas, skeenden förblir aldrig synliga så länge att de kan skifta, bli tvetydiga, läcka och få något mer att sippra ut än ett enkelt händelseförlopp. Skådespelarna spelar, bra, men spelar.

I Greenes ursprungliga roman utspelas handlingen bland sommarens 50.000 turister i 30-talets mellankrigs-Brighton, där Pinkie och Rose trängs och träffas med Ida och Phil och deras närmaste konkurrenter.

I Rowan Joffes version irrar Sam Riley’s Pinkie, Helen Mirren’s Ida, John Hurt’s Phil och Andrea Riseborough’s Rose runt i 60-talets badort, i solen på piren, på lugna gatan och mitt i kriget mellan mods och rockers.

Handlingens utgångspunkt i gängkrig och solidaritetsförvecklingar är egentligen bara ett löst strängat gatlopp mot döden, och som ett postludium: livet, och det katolska temat av gott och ont, himmel och helvete finns mest med som ett osvikligt och betydelsedigert sätt att hålla ordning på tankarna.

Inte mycket av det existentiellt intrikata slutet i Greenes roman finns heller kvar i Joffes film, utom, förstås, handlingen. Men så är det ju också bara på bio.

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".