Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

All konst handlar om samhället

Publicerat tisdag 3 augusti 2004 kl 07.55

Svensk samtidslitteratur lyckas inte väcka politisk skandal på samma sätt som konsten, det tyckte Per Wirtén som är redaktör för tidskriften Arena, i en artikel på Expressens kultursida den första juli i år. Han hänvisade bland annat till Dror och Gunilla Feilers installation ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet i vintras. Han menade också att litteraturrecensenterna ofta inte ens upptäcker de politiska provokationer som faktiskt förekommer här och där i litteraturen. En rad författare och skribenter har ryckt ut till sitt och litteraturens försvar, bland annat Lars Mikael Raattamma, Nina Lekander och Kristian Lundberg. Efter att ha följt debatten vill Lars Hermansson slå fast några teser.

Den som inte har en politisk grundsyn, har heller ingen litteratursyn. Den som inte har en litteratursyn, kan inte se politik i litteraturen där den faktiskt finns, och den finns i all god litteratur, även den som inte signalerar politik, till exempel poeten Ann Jäderlunds senaste bok, eller Ulf Erikssons.

Den som inte har en litteratursyn, och ändå uttalar sig om litteratur, upprepar bara konsensus, tycker som de andra utan att vilja förankra sitt tyckande i något annat än de rent formella egenskaperna hos boken. När du stöter på formuleringar som ”rapp dialog” eller ”suggestivt bildspråk”, utan antydan till förklaring vad som är så bra med rapp dialog eller suggestivt bildspråk, så vet att det är konsensus som talar. Och konsensus värnar det bestående, förändras i snigelfart, och idag säger den att vi helst inte ska tala om världen utanför verket.

Att bildkonsten ibland lyckas ställa till politiskt rabalder, handlar mer om dess tillgänglighet i det offentliga rummet än om konsten själv. Böcker läser man ju oftast tyst för sig själv. Men om Israels stockholmsambassadör hade bevistat nån av Lars Mikael Raattaammas uppläsningar på senare tid hade det säkert slutat med blodvite. Mums för media förstås, men vad hade uppnåtts med det? Att Israels ockupation av västbanken är en blodig historia visste vi väl redan. Jag tror att några trogna prenumeranters läsning av senaste numret av tidskriften Res Publica, som ställer de verkligt svåra politiska frågorna, betyder mer på lång sikt. Och i ett samhällsklimat där det politiska tidsperspektivet är lika kortsiktigt som börsens, är långsiktighet subversivt.

All konst handlar om det samhälle vi lever i, även, som sagt, den som inte uttryckligen påstår att den gör det. Kärleken är politisk, vardagslivet, en fisketur i ekan. Vilket inte utesluter att politiken har sina djuppsykologiska aspekter, kärleken sin etiska dimension, och så vidare. Bra litteratur förlänger vår varseblivning, underminerar vanetänkandet, och en politik som bara vanetänker kan inte åstadkomma någonting. En kyss kan vara en nåd, men också ett sociologiskt fenomen. Att bortse från sådan dubbelhet är att ha en mycket märklig människosyn. Att bortse från att somliga inte blir kyssta alls, är att vara politiskt omedveten.

Lars Hermansson

lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".