Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Religiös läggspel från framtiden

Publicerat onsdag 4 augusti 2004 kl 06.46

Vad händer när våra spegelbilder beter sig annorlunda än oss själva. Ämnet är outömligt och har bearbetats alltifrån Narcissos, vars spegelbild ju inte betedde sig alls, till Frankensteins monster som löpte amok. Temat är förstås också legio inom science-fiction. Idag har Alex Proyas film ”I, Robot”, premiär. Den är löst byggd på Isaac Asimovs novellsamling med samma namn

I, Robot. Jag Robot.Det är faktiskt en mycket talande titel som tar sikte på skillnaden mellan brödrost och baby - mellan den själlösa mekaniken och den eller det som har en självuppfattning. Ett jag. I framtiden där här filmen utspelar sig - närmare bestämt 2035 - är hushållsroboten i var mans hem. Utom hemma hos Spooner - en polis som föredrar retrosneakers, gammal soul och riktiga CD-spelare. Will Smith spelar med andra ord gammal get i ung förpackning: knipslug, konservativ och på kant med utvecklingen och med robotarna. En konflikt som vi anar att den hänger ihop med hans mardrömmar och de stora ärr som löper över hans armar och bröstkorg. Och drömmer det gör även en viss Sonny - och det är väl problemet - för borde han inte kunna göra trots att han är av den senaste modellen. Spooners och Sonnys vägar korsas i robotföretagets högkvarter - en skyskrapa av bibliska eller kanske babliska dimensioner. Ett torn där människan tänjt på sina egna gränser. För vad som är mänskligt definieras väl till viss del av vad som inte är mänskligt: så länge roboten förnekas en själ kan den hållas i slaveri eller slängas på skroten. Men vilka är vi när även roboten plötsligt säger pappa? Eller ”my father” som Sonny kallar sin konstruktör. Är roboten då ett hot mot vår säkerhet eller mot vår makt? I, Robot är tillräckligt smart konstruerad för att jag inte ska svara på den frågan här, det skulle spoliera lite för mycket av det roliga. Men låt mig i alla fall säga att om Sonny som hans namn tydligt antyder är sonen, så är polisen Spooner hans profet eller snarare robotevangeliets apostel. Som religiöst och historiskt och filosofiskt läggspel är I, Robot kanske inte direkt sinnesutvidgande. Men det är precist och det hänger ihop som allegori. Och själva filmbilden drar fördel av att det handlar om just robotar för här är den moderna data-animationen kongenial med själva berättelsen. Det är helt okej att det ser lite ryckigt, lite konstruerat ut, när tekniken gör revolt. Och Will Smith är precis lagom butter för att inte förta filmens allvarliga grundton. Hans lite sorgset gubbiga humor balanserar upp allt springande och skjutande och hoppande och studsande. Och så har han den där mardrömmen, som väl handlar om frihetens fruktansvärda ansvar. När nu frihet blivit slagordet på modet i många moderna hjältefilmen (senast i King Arthur) så är det befriande att se en film som anstränger sig en smula för att komplicera det begreppet. Då är det helt okej att dryga ut det hela med både biljakt och pangpang. Och en bergspredikan.

Måns Hirschfeldt. mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".