Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Det anatomiska trasslet

Publicerat torsdag 5 augusti 2004 kl 09.49

Utanför en forskningsstation tar en flicka farväl av sitt syskon - en chimpans.
  I närheten av en kräftodling lever ett par vars ännu ofödda barn försvinner, spårlöst.
  Och i en hammock ligger en sjuk man som fått grisceller inopererade, och undrar hur det ska gå.
  Det är de tre utgångspunkterna i Linda Örtenblads debutroman ”Den anatomiska teatern”.

”Griscellerna; genomskinliga, kanske med en svag skär kant. en liten koloni som långsamt växer i hjärnbarken.
  Han är tveksam till den yttre förvandlingen. Han vill inte ha öron som rosa sladdriga strutar av hud och absolut inte ett tryne som som oavbrutet snörvlar sig fram över marken. Det kan omöjligt gå så långt.”
  Jo, det kan det nog faktiskt i Den anatomiska teatern. Så heter Linda Örtenblads debutroman men kunde kanske heta det anatomiska samelsuriet eller varför inte det fysiska trasslet?
  För i tre långsamma historier som kanske eller kanske inte handlar om samma människor, samma inälvor, samma celler, simmar, cirklar författren runt, över och genom kroppens och samvetets tunna hinnor. Petar på dem med fingrarna tills dom brister och raserer gränsen mellan människa och djur, kräfta och björkrot, apa och syskon, kossa och is.
  Tills allas kroppsliga symptom är allas och människorna i boken kvider citat som

”Din feber torkar ut mig du är varm. filten fogar ihop oss blir ett gemensamt skinn.”

 Och sådär mycket vätskor, tårar, kött och svettig päls på en gång kunde förstås göra vem som helst vimmelkantig. All denna kalustrofobiskt sugande kropplighet skulle lätt kunna få lite rötmånads lukt.
  Men det doftar inte minsta mögel om det här. Det är en antaomisk teaerföreställning som utspelar sig. Där figuren självklart traskar runt den rosa kanten på en cellkärna, saknar en apa så mycket mer än sin far och lätt accepterar att ett foster plöstligt upplöses i cocacola, och lämnar en stor gravid mage kvar som ett ständigt fysikt minne.
  Och förutom att vara en sån där roman där bilderna sköljt och sköljt utan att något av spänsten och glansen tvättats ur meningaran har den nåt alldelles verkligt att säga om de allt märkligare band som knyts mellan däggdjuren.
  En grisnjure i min kropp, foster eller kräfta, din päls mitt andetag.

Jenny Teleman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".