Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Barndom i de tusen sjöarnas land

Publicerat måndag 9 augusti 2004 kl 10.31

Ranya Paasonen, det är en av många författare som kommer ut med sitt förstlingsverk i höst . Hon har valt en älskad, stött och blött och i vissa tycken nött form, barndomsskildringen. Och just denna 30 åriga finska debutant gick och fick det prestigefyllda Runebergpriset, för sin barndomsberättelse ”Där solen står högst”.

Vi är våra föräldrars barn,fast på sätt och vis är vi väl våra föräldrar. Först och främst rent fysiologiskt - med gener och arvsanlag och utseenden, men vi är också minnen och berättelser. När föräldrar dör lämnas åt barnen minnen. Av hur det var, hur de var, hur de såg ut och vad de gjorde och... där står man, inte bara med sina egna föräldrars utan även tidigare generationers berättelser - för nu är man äldst och först - eller sist det beror på hur man ser det - i släktkedjan.

Så har Ranya Paasonens huvudperson det - en kvinna med finsk mamma och egyptisk pappa. Obekväm i sitt liv, med lika mycket kärlek till det svala finska sjövattnet som till livet i basarerna och gränderna sydost om Medelhavet.

Mamman är död, pappan finns inte längre i den unga kvinnans liv. Ändå är det så mycket av föräldrarna som Är Där. Hela tiden.

För att kunna andas egen luft, njuta ett eget liv berättar hon sina föräldrars historia. Och som hon gör det! Som läsare kastas jag in i dramat och jag hade gärna stannat längre än de 170 sidorna tillåter.

Behovet att berätta får språket att bli en flod - på den forsar berättelsen fram. Guppigt och snurrande men snabbt snabbt för att då och då hamna i ett lugnare bakvatten där hon kan ta om en historia fast ur ett annat perspektiv. Pappa möter mamma på ett tåg mellan Luxor och Aswan, den långa blonda tunna finskan Anu med de himmelsblåa ögonen förförs av egyptiske Ismael vars ögonvrår var fårade av allt skrattande och plirande, som det står. Och deras kärlek var så stor och full av ljus att den inte släppte in någon annan, visst älskades de två döttrarna men där fanns, vad det verkar, alltid ett val för flickorna att göra. Mellan det svala och det heta.

”Auringon Asema” heter boken på orginalspråk - det låter vackert, lockande. Jag kan inte annat än tro att just finskan är det perfekta språket för Paasonens blandning av passion och nyktert konstaterande. Så här kan det låta:

”Min syster och jag, vi har långt lockigt hår, vi använder mycket parfym och vi skrattar högre än andra. Det är viktigt, det är viktigare än allt annat, och det blå ljuset som faller in i rummet, det är nattens blå och månens blå, och allt detta ljusblå, dessa tusen sjöar, all denna snällhet, tja, jag badar nog hellre i havet.”

Elin Claeson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".