Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sontag och lidandet

Publicerat tisdag 10 augusti 2004 kl 07.55

Hon har skrivit romaner, dramatik och essäistik; översatts till 32 språk, gjort filmer och regisserat teater - bland annat en uppsättning av Becketts ”I väntan på Godot” i Sarajevo, mitt under brinnande krig.
  En klassisk, engagerad vänsterintellektuell är hon - Susan Sontag. Och i sin nya bok - essän ”Att se andras lidande” - tar hon upp en tråd från sin egen, nu drygt 30 år gamla, konst- och mediekritiska klassiker ”Om fotografi”.
  Då menade hon att lidandets bilder gör oss avtrubbade. Nu är hon inte lika säker längre.

Strax efter diskoteksbranden i Göteborg råkade jag få ett helt fikabord i milt uppror genom att säga, och mena, att jag inte kunde känna större sorg över denna tragedi än över den senaste översvämningskatastrofen i Bangladesh. Jag menade, och menar fortfarande, att nationstillhörighet är ovidkommande när en människa lider, inte heller borde avståndet i kilometer till den lidande spela nån roll. Susan Sontags bok, handlar bland annat om detta: att kunna ta in, och förhålla sig till, ”bilden” av lidande. För det är ju nästan alltid en bild, ja flera, ”floder av dom” brukar vi säga, så länge man själv inte är på plats. Och även om man vore det och var den som höll i kameran, så är det ju inte sitt eget lidande man avbildar, utan en annans, som vi oftast vet mycket lite om.

Men nånting måste vi veta, menar Sontag, om det inte finns någon form av bildtext, vet vi inte vad vi ser. Och ju mer infekterat det politiska läget, desto större betydelse får bildtexten. Så kunde till exempel, berättar Sontag, samma bild av barn som dödats vid beskjutningen av en by i början av senaste balkankriget, användas i propagandasyfte av såväl serber som kroater, det var bara att byta nationalitet på barnen. Med en annan bildtext hade den förstås kunnat användas av fredsaktivister, och om hundra år kan säkert nån militärhistoriker ha nytta av den, i en artikel om bombkrig i det sena 1900-talet. Vilka barnen var, var det ingen som tänkte på.

”Att se andras lidande” är en drygt hundratrettiosidig essä med en perspektivrikedom som, trots ämnet, är det inte konstigt?, faktiskt gör mig lycklig. Och förbannad, på grund av ämnet: hur olika makthavare, alltifrån politiker till lösnummerskåta chefredaktörer, använder bilden av den andres lidande för sitt eget syfte. Men trots detta är den tes Sontag driver att ”chockbilderna” som hon kallar dem, behövs. Hon går i polemik med sig själv från essän ”Om fotografi” från 1977, där hon hävdar att ”chockbilder” trubbar av och gör oss okänsliga för verkligheten. Må så vara, menar hon idag, så länge verkligheten är så som den är, måste vi få se det - på bild.

Så här skriver hon. Citat. ”Det finns hundratals miljoner tv-tittare som är långtifrån immuna mot vad dom ser i televisionen. De har inte tillgång till lyxen att kunna bete sig nedlåtande mot verkligheten.” Slut citat. Men, skulle man kunna invända, finns det inte också hundratals miljoner tv-tittare som faktiskt är immuna mot vad dom ser. Till exempel dom som hävdar att tortyrscenerna från Abu Graib-fängelset i Bagdad, inte är värre än vilken sado-masochistisk amatörvideo som helst.

I bokens avslutande essä - ”Att se andra torteras” - som handlar om dom berömda bilderna från Abu Graib, närmar sig Sontag denna tanke. Att många idag är så beroende av att se sig själva på bild för att känna sig levande, att kontakten med den andre, och den andres lidande är bruten. Tortyrbilderna skickades ju runt via MMS till vänner och bekanta som vilka turist-snapshots som helst. Sontag närmar sig denna tanke, men lämnar den, eller kompletterar den, med tanken att bilderna från Abu Graib ytterst måste förstås som ett uttryck för den totala moraliska kollaps som drabbat Bush-administrationen sedan den elfte september - All rättssäkerhet satt ur spel, en enda moralisk devis: ”Makt är rätt”.

Vill man ha en bildtext till tortyrscenerna från Bagdadfängelset kunde man kanske ta presidentens eget uttalande från just den elfte september 2001, då han sa: ”Jag bryr mig inte om vad dom internationella advokaterna säger, vi ska banka skiten ur dom.” Och med ”dom” menade han förstås inte dom internationella advokaterna.

Lars Hermansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".