Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

ginge, komme, hölle

Publicerat fredag 13 augusti 2004 kl 08.59

Birgitta Lillpers har tillsammans med Ann Jäderlund, Katarina Frostensson och Stig Larsson ofta nämnts som tongivande bland de poeter som slog igenom på 80-talet. Hon har skrivit ungefär lika många romaner som diktsamlingar. Drygt en handfull av vardera slaget. Den senaste diktsamlingen hette ”Silverskåp” och kom ut år 2000. Också hennes nya bok är en diktsamling: ”Glömde väl inte ljusets element när du räknade”

När jag verkligen tänker efter, så har jag alltid haft svårt att sätta fingret på vad Birgitta Lillpers’ dikter egentligen handlar om. Ja, dikter handlar förstås inte om någonting på det där förment enfaldiga berättelseviset. Men var de befinner sig, vem de talar med och vem som egentligen talar i dem. Och trots den osäkerheten, som jag har hamnat i som läsare av Lillpers poesi, har jag alltid funnit mig till rätta, i själva det språkliga gunget, den syntagmatiska paniken som jag kallar den, alltså lite gåtfullt hemmastadd i de svårfångade förgreningarna. I hennes nya diktsamling föreställer jag mig att Birgitta Lillpers speciella modus, särskilda tilltal, blir tydligare, samtidigt som hennes egen röst liksom glesar ut, blir mer mångtungad, far runt på olika platser i livet och tillvaron. Den påstår inget, allt sägs i konjunktiv, talaren går inte i god för att det som sägs i satsen är sant. Ibland dyker detta tilltal upp i grammatiken: ginge, komme, hölle, men oftare ger det sig till känna som ett sätt att snedda över betydelsefälten eller sidledes tränga sig mellan det självklara, just där man inte trodde att det fanns något utrymme för språk, eller liv. Men om dikten nu inte påstår något så har det ändå funnits:

Stilla nu. Det

gick att uthärda, och du

ska klara det

vidare –

Ändå förslår det inte långt att beskriva Birgitta Lillpers dikter som belägna någonstans mellan den otida och det samtida. Så lätt kan man inte tala henne till rätta. Och i vissa stunder måste jag nästan göra våld på mig själv för att kunna trycka tillbaka dalmålet, mitt mormorsspråk, i stroferna, när de högtidligt utsnidade fraseringarna dunkar till som värst. Men där någonstans håller hon till, mellan ett anspråkslöst jag och ett du som är ett nästan-jag utspätt med en strimma du, du – som läser, och ett vi som kanske kan/kanske kunde finnas.

Svindla min tanke. Och molma,

i en viss timme står kylan

outhärdlig runt Konsum och jag

undrar över det rätta namnet för en flagga

vars överkant stagats och som inte har

något alternativ till att bete sig

som om hölle en förslavad vind

under hot den alltid utsträckt mot

nordväst.

Standar för pågående krig

 

 

Göran Sommardal. goran.sommardahl@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".