Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ny lyriksamling av Helena Eriksson: strata

Publicerat måndag 23 augusti 2004 kl 07.46

Helena Eriksson, född 1962, debuterade som poet 1990 med samlingen en byggnad åt mig. Tre år senare kom spott ur en änglamun. För tre år sedan diktsamling nr. 5: skäran. Och nu är det dags för den sjätte: strata. Göran Sommardal har läst den.

detta strypkopplade vansinne

märkena längs ryggraden, höften; åtdraget

hennes platta bröstkorg och denna kyska - inte blick,

men med dess lätt obscena vänster

öga, ett mycket välvt ögonlock (som att bröstets

rundning istället placerats där) i den ögonvrån,

ovanför denna vänstra, aningen rosigare kindknota

Jag kan faktiskt precis minnas när jag kom till rätta, skulle jag vilja säga, med min läsning av Helena Erikssons nya diktsamling strata. Det var i tunnelbanan i Stockholm, mellan stationerna Gamla stan och T-centralen, då jag kanske inte plötsligt, inte som en uppenbarelse utan mer som resultatet av en nernötning av mitt eget motstånd, mina egna läsföreskrifters diktatur - då jag verkligen började läsa raderna och sidorna och då varje ord började uppträda med en nästan utmanande självklarhet, som om de angick mig.

Till skillnad från en fotboll, bara man ser till att pumpa den någorlunda regelbundet, så behåller den ju samma studs, och min egen belägenhet här eller där betyder inget för att påverka bollinnehållet, så är ju poesi, utan att låta sig jämföra med fotboll, en mer svårhanterlig materia.

Och nu, där, i tunnelbaneläsningen, öppnades sig Helena Erikssons dikter med sina assocationsföljder från Maria Stuart och Elisabeth I, och Marias son Jakob och kragarna och puffärmarna och pärlorna och den kungliga ensamheten och den Oövervinnliga armadan. Genom att ta sin utgångspunkt i det öppet föreställda, påhittet lyckas poeten med hjälp av ekfraserna, de noggrant avlästa bilderna av kvinnomaktens villkor att hitta ett sätt att utvinna sanningen på andra sidan det naiva kravet på autenticitet. Och när de regelrätta bildbeskrivningarna spricker upp framträder ett språk som i sin ohyggliga neutralitet verkar ha åtminstone en rottråd gemensam med Lars Noréns 70-talspoesi: Solitära dikter och de tre samlingarna dagboksdikter, och som öppnar en poetisk möjlighet för en nästan fysisk påtaglighet. Som det heter. Min kropp har börjat avge mörker. Och utan all metafysisk outsäglighet.

Äntligen låter sig den underförstådda avskyn för centrallyrikens traditionella jag- och platsanspråk, som Helena Eriksson en aning vanskligt försökt besvärja i sina två senaste diktsamlingar tholos och Skäran, ta sig ett positivt uttryck. Jag skulle nästan våga säga: och ibland bli omedelbar dikt.

Servitrisen lika frånvarande, onåbar, långbent mellan

borden. Jag förstår genast att det hänt någonting

mellan dem, och nu, nu skall de försöka tjäna pengar

tillsammans.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".