Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Krigskaotisk dans i belgiskt gästspel

Publicerat onsdag 25 augusti 2004 kl 11.31

Ett av den belgiska dansens flaggskepp, ”Les ballets C. de la B”, har efter hyllade föreställningar på Göteborgs Dans och Teaterfestival nu för första gången stannat till för att uppträda i Stockholm.

Kompaniet hör till dom gränsöverskridande inom samtidsdansen, ett samarbete mellan skådespelare, dansare och sångare. Koreograf är Sidi Larbi Cherkaoui med en bakgrund i Marocko, hiphop och modern dans.

”Foi”, som föreställningen heter har redan turnerat flitigt världen över - hundra minuter scenkonst rakt in i världens krigshärdar.

Cecilia Blomberg såg gårdagens Stockholmspremiär på Dansens Hus.

En skitig scen. Grå betongväggar. En bunker med en smal öppning i ena hörnet. Och en bit upp från golvet, några hål i väggen där musikerna står och beskådar och besjunger skådespelet.

Ja, det mesta är lite trasigt, faktiskt. Det har hamnat på sned. Och när grönklädda Joanna Dudley ensam i denna betongöken börjar sjunga Somewhere over the rainbow, hakar det hela tiden upp sig. Inte bara sången, utan hela kroppen kör fast, innan hon tar sats igen.

Foi handlar om en hel värld som hakat upp sig. Vår värld som helt klart har kommit in på fel spår, ännu en gång skulle man väl kunna tillägga. Det är krig, eller människospillrorna under och efter ett krig som gestaltas på scenen, en båge från Belfast till Bagdad över Afghanistan, Sarajevo och Gazaremsan. Det är klagomuren i Jerusalem, blod och personlig sorg, Hiroshima och sörjande mödrar, allt i en enda mix.

Visst tar de i les Ballets C de la B. Det är hela världseländet som ska rymmas här, och det blir en del övertramp i viljan att budskapet verkligen ska nå fram.

Men många starka bilder växer också fram i detta myller av trådar som läggs ut. Och en del övertydligheter har sina tragikomiska poänger. Ulrika Kinn Svensson är en politisk karikatyr när hon kommer in i stora boxningshandskar dekorerade med amerikanska flaggan och med förtejpade ögon mejar ner sin omgivning.

Det jag gillar i föreställningen är att det finns en uppriktig vilja att beröra och få oss att stanna till. Kompaniet formulerar inga nya stora tankar men lyckas bygga upp en stämning, ett tillstånd på scenen som tränger sig på.

De är inte nydanande - mixen av teater, performance, musik, dans och personliga upplevelser har ju i sig blivit en genre inom scenkonsten. Men när delarna faller på plats och allt finns där samtidigt på scenen finns en närvaro, en köttighet som inte minst musiken och sången bidrar till.

Cecilia Blomberg

cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".