Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Moore predikar för mycket

Publicerat fredag 27 augusti 2004 kl 07.46

Nu är den här: Michael Moores guldpalmsbelönade, Bushbelackande dokumentärfilm ”Fahrenheit 911”. Göran Sommardal har sett den.

Fahrenheit 911 börjar stillfullt, återhållet. Under den långa, långa förtexten ser vi hur Bush och hans medarbetare förbereder sig och blir sminkande inför ett avgörande tv-framträdande. De kammas, putsas, görs skärmfähiga. De provar leenden, plutar, pressar tillbaka rampfebern.
  Det skapar en intryck av att tiden står stilla, inväntar, förbereder sig för språnget in i världen som visar sig vara själva 11 september i New York, chocken, gråten, sorgen, där luften fylls av katastrofens virvlande boss och papper, och den oerhörda tystnaden.
  Här är Ground Zero.
  Men sen börjar den film som till slut blir för mycket. Och det beror inte i första hand på de felaktigheter som Fahrenheit 911 beskylls för att vara behäftad med. Och flera av de dokumentära avsnitten, där Michael Moore varken moraliserar eller propagerar, utan där verkligheten tillåts förevisa sig själv – de upplyser verkligen med en pedagogik som inga motargument biter på, helt enkelt för att de saknas.
  När staden Flints unga arbetslösa killar pekar på den terrorism som har drabbat deras tillvaro, deras hus, deras möjligheter, när de möter värvarna från US Marines och deras välsmorda munläder behövs ingen politisk demagogi för att visa på den klyfta i samhället som samtidigt vidmakthåller dess nödvändiga balans.
  Det är i stället när Moore ovanpå denna marknära sanning försöker stapla sina konspirationsteorier för att via en paradoxal, patriotisk hyllning av systemet försöka komma åt den samling fähundar som enligt honom missbrukar The Land of the Free, som John Wayne nog skulle ha sagt.
  Moore är visserligen ofta rolig, men lika ofta förstucket fördomsfull, tvetungad och astigmatisk. Han vill helt enkelt säga för mycket, för snabbt och kanske också för ofta. Nu berättar hans film egentligen mer och annat om den verklighet som Moore själv tycks vilja göra så mycket enklare än den är.

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".