Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Skakande Förbrytelser

Publicerat fredag 27 augusti 2004 kl 07.46

En ny Dogmafilm har premiär idag. De stränga reglerna om handhållen kamera, naturligt ljud och ljus med mera har resulterat i flera braksuccéer, som Thomas Vinerbergs ”Festen” och Lone Sherfigs ”Danska för nybörjare”.
  ”Förbrytelser” heter den 34:e Dogmafilmen, regisserad av Annette K. Olesen, som tidigare haft stora framgångar med långfilmen ”Små ulykker” från 2002.
  ”Förbrytelser” får Kulturnytts kritiker att tala om mirakler.

Ett utmanande, jobbigt och svinbra manus, ett gäng lysande, feberaktigt närvarande skådespelare och så dogmareglerna till det: handkameran, de synliga rörelserna när den söker sin plats i rummet, alla de vanliga ljuden som får växa och bli stora utan inblandning av musik eller effekter.
  Prästen Anna, alldeles ny i yrket, får plats på ett fängelse, gammalt och stort i rött tegel, årstiden är gråfuktig höst. Ann Eleonora Jörgensens bruna blick är öppen och sökande, hela hon vill väl, men hennes präst har också humor. Hon fnissar. Hemma jagar hon lekfullt sitt man med tandborsten i munnen. 
  Samma dag som Anna börjar på fängelset anländer även Kate, en förflyttad fånge som aldrig skrattar, som är tyst begrundande med klarblå blick, men vars händer kan hela, kan göra mirakel. Eller, kan de?
  Förbrytelser svarar inte på det, Förbrytelser svarar överhuvudtaget inte på alla de frågor den väcker och det är just det som gör den så överfallande svart och så bra - (längre ifrån feel-good filmens goda och färdiga slut och jubel kan man nog inte komma) - för lika skakad som jag blir över styrkan i de moraliska konflikter filmen spelar upp, lika glad blir jag över att få se en film som så övertygande gestaltar det motstridiga som finns hos varje människa. En film som helt utan sentimentalitet vågar närma sig något så stort som en troendes tvivel, som vågar sig på att tala om skuld.
  Jag vill inte avslöja detaljerna, för jag tycker man ska se filmen - men det rör sig om både födda och ofödda barn, om ondska i handling och ondska i tanke, om regler och regelbrott, om död - och det är relationer; prästen och hennes man, vakten och internen, langaren och medfångarna - alla med samma på duken förunderliga kombination av vardaglig självklarhet och total intensitet.
  Det är närbilder, närhet, påtaglighet och ändå finns där plats för både himmel, helvete och hemligheter.
  Det är ett litet mirakel.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".