Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Körsbärsträdgården på Stockholms Stadsteater

Publicerat måndag 30 augusti 2004 kl 07.46

Så var det dags för höstens premiär på Stockholms stadsteaters stora scen: ”Körsbärsträdgården” av Anton Tjechov i regi av Lennart Hjulström, och i huvudrollen som Ljubov Andrejevna Ranevskaja – Gunilla Nyroos. Och med scenografi av Sören Brunes så kan man väl tänka sig en gedigen föreställning – en ”riktig” Tjechov? Frågan går vidare till Maria Edström, som var på premiären.

Vad är en ”riktig” Tjechov? Efter Birgitta Egerbladhs helt crazy ”Tjechovträdgården” på Stockholms stadsteater förra säsongen, så borde väl frågan vara tystad för gott, och man kan inte låta bli att tycka att det djärvt, på gränsen till dumdristigt att efter så kort tid, sätta upp den riktiga ”Körsbärsträdgården” – på samma scen.

Och Lennart Hjulström verkar ha gått till läggen, som ju monomant upprepar att Tjechov ville att hans pjäser skulle spelas som de komedier de var, så också ”Körsbärsträdgården”. Och det börjar bra, redan i första scenen gör Peter Engman som Epichodov en komisk liten sketch med sitt gnäll om minusgrader och knarriga stövlar, Gunilla Nyroos Ljubov Andrejevna skrattskriker åt en gammal leksakssnurra och Sonja Hejdemans guvernants sätt att utbrista ”Jag har ingen att tala med!” får alla att skratta. Kort sagt, hela gänget är vasst ritat som gamla ryska satirteckningar – en samling fullständigt verklighetsfrämmande drönare och dumskallar, och man sympatiserar onekligen med Leif Andrées kompakt effektive Lopachin som desperat försöker få dem att sälja av till sommargäster. När husets härskarinna tycker att sommarhus och sommargäster är tarvligt så väcker hon bara löje. Och där nånstans vilar den här uppsättningens på en gång styrka som svaghet, för sällan har jag sett en ”Körsbärsträdgården” så konsekvent politisk – här handlar den om Rysslands stora trauma som fortsatte prägla även Tjechovs tid – livegenskapen. Vissa repliker hos såväl Lopachin som köper den gård där hans farföräldrar var livegna, som hos den evige studenten Trofimov som ständigt predikar arbetets lov, spelad av Gustaf Hammarsten, står fram som nyckelrepliker, och deras rollfigurer spelas med ovanligt lite ironi. Sören Brunes har runt en blommig salong skapat en hel värld, med en liten modell av en fabrik, stora lådor med glödlampor, ett träd (ett körsbärsträd?) i svart metall med röda ljus, och tillsammans med enorma stolar där skådespelarna blir små som barn, pekar hela scenrummet framåt mot en ny tid med industrier och nya relationer, där dessa Tjechov-människor blir små som om man såg dem i en bakvänd kikare.

Och det är vackert så – att använda Tjechov som en Balzac eller en Dickens, varför inte? Kanske för att det inte riktigt räcker, för att den gamle landsortsläkaren var något mer och något annat också, kanske lite mer förståelse och lite mindre löje. En körsbärsträdgård reducerad till en politisk affisch blir lite platt.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".