Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ett liv berättat med dålig konst

Publicerat tisdag 31 augusti 2004 kl 08.54

Marie Krøyer-Alfvén kommer kanske förbli mest känd som sin makes modell, gift som hon var med Peder Severin Krøyer , den mest berömde av dom danska Skagenmålarna. Honom som hon sen lämnade för den svenske kompositören Hugo Alfvén. Marie Krøyer-Alfvén var en av det förra sekelskiftets mest firade skönheter, men att hon själva hade ambitionen att bli målare är något som sen glömdes bort. På senare tid har hon dock uppmärksammats, bland annat genom Tonni Arnolds biografi ”Balladen om Marie”. Och nu är Marie Krøyer-Alfvén föremål för en utställning på Leksands Konstmuseum.

Det finns förstås flera skäl att Marie Krøyer Alfvéns konstnärsgärning förblev okänd så länge.

Ett, att hon slutade måla tidigt livet. Ett annat: att hon var kvinna. Och ett tredje kan vara att hon var en rätt dålig målare.

Nu är det inte heller som nåt borglömt geni hon här presenteras. Utställningen är snarare en berättelse om ett öde - unikt eftersom det är hennes öde - men också allmänt eftersom hon delar det med många av det sena 1800-talets kvinnor.

Det finns inte så mycket av Marie Krøyers konst bevarad - jag vet om det ens fanns några mängder från början - så utställningen har drygats med flera av den förste makens målningar. Här finns också möbler och skisser från det hem hon ritade och inredde åt sig själv och Hugo Alfvén. P.S. Krøyer idoliserar sin omvittnat vackra hustru i porträtten. Han förevisar sin teknik och hennes skönhet. Medan Marie i ett självporträtt ser inåtvänd ut, hennes ansikte är halvt i skugga och penseldragen tycks sakna självförtroende. Men det kan jag förstås inte veta nåt om, egentligen. I andra målningar är osäkerheten tydligare: färgen för tjock där den ska vara tunn och blank där den borde vara matt. Och den där runda blomvasen är väl inte direkt rund och så vidare.

”Gud bevare mig, så litet kvinnor kan”, skriver hon i sin dagbok 1889, ”så oduglig de är, ack det är sannerligen sorgligt.” Hon beskriver sig själv och sin generations kvinnor som kanonmat i striden för jämlikhet - dom som fastnar på tidens oöverstigliga hinder. Och även om heminredning inte ska underskattas så finns det nåt sannerligen sorgligt i att hon övergår till skapa vackra hem åt först en genimake och sen en annan. Inte heller som inredare kan hon sägas ha gått till historien. Och ändå är det en mycket sevärd utställning det här, som liksom mellan raderna fångar en idealistisk, men långtifrån ideal epok.

Sen är det förstås den där pojken med dom röda öronen. Med trubbiga penseldrag har Marie Krøyer fångat en trubbig min, och ett par öron som riktigt glöder, kanske hårt belysta av en som som inte syns. Hade hon målat fler porträtt av den kalibern så hade den här berättelsen kanske varit en annan.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".