Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kay Pollak tillbaka som filmskapare

Publicerat fredag 3 september 2004 kl 10.38

Så är han tillbaka igen. Tjugofyra år har det gått sedan Kay Pollak gjorde succé med filmen ”Barnens ö” och arton år har passerat sedan ”Älska mig” genererade feta kvällstidningsrubriker om överskriden budget och spräckta tidsramar och Kay Pollak lämnade långfilmsbranschen. Nu är han tillbaka med ”Så som i himmelen” med manus och regi av Pollak själv.

Det råder inget tvivel om vad Kay Pollak vill med sin film.

Han vill visa och berätta att människan är god, att det inte finns nån synd - att kärleken kan rädda oss alla och att störst av allt är att kunna förlåta i sitt hjärta.

Hur skildrar han då detta?

Här har vi den världsberömde dirigenten som återvänder till sin barndoms norrlandsby för att vila upp sig efter en hjärtinfarkt men som råkar stöta på den lokala kyrkokören och snabbt blir indragen i arbetet med den. Människorna som ägnar några kvällar i veckan åt ”Härlig är jorden” och andra psalmer är förstås alldeles vanligt underbart ovanliga människor. Och när den märklige, muttrande dirigenten kliver in i salen blir han en katalysator. Sanningar sägs, tårar fälls, dörrar öppnas och hjärtan likaså. Sången ljuder så änglarna gråter av glädje.

Och det kan ju verka helt osannolikt pekoralpräktigt och newagepretantiöst nyfrälst och fånigt och vad ni vill, men det är det inte, för det märkliga som händer i biosalongen är att den där känslan Kay Pollak vill förmedla - den förmedlar han - jag sitter där och känner att visst - människan är nog faktiskt god!

Filmen lever på sina skådespelare - Mikael Nyqvist som den socialt tafatte dirigenten med hjärtproblem, Frida Hallgren som den unga kärlekstörstande naiva kvinnan, Helene Sjöholm som den misshandlade med gudabenådad röst och inre styrka, Niklas Falk som den maktfullkomlige, svavelosande prästen och framförallt Ingela Olsson som den så småningom känslomässigt förlösta prästfrun - ja de är många - och det är som om det stiger ett jubel ur dem alla.

Så varför då inte ett jubel ur filmkritikerbröstet?

Ja, inte bara på grund av en platt prolog om dirigentens uppväxt, en märklig extatisk dans- och festscen i mitten eller det bleka fotot som vill romantisera norrlandsnaturen men bara blir oengagerat. Utan på grund av Jesusmetaforerna. Den fumlige dirigenten missförstås, korsfästs och misshandlas och hans panna baddas av skökan och modern, han sprider glädje, folket vallfärdar till församlingshemmet - han kräver sanning och tro och ansvar för medmänniskan.

Så inget jubel - för trots att Kay Pollak är konsekvent, trogen sitt tema och är så nära - om inte fulländning så åtminstone nåt riktigt riktigt - så är det nåt som klingar orent bland de himmelska tonerna.

Elin Claeson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".