Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sara Hallströms bilder

Publicerat onsdag 8 september 2004 kl 07.46

Diktsamlingar blir sällan några bästsäljare, i synnerhet inte om de är skrivna av en debutant. Därför kan titeln på Sara Hallströms första diktsamling låta som ett nödrop: ”Vi måste ha protein”. Men Göran Sommardal har funnit näring.

Sara Hallström är en ovanligt seende poet. Men då måste jag också genast krångla till det. Bilderna i hennes poesi är inte metaforer. Den där blomman som liknar en kvinna – den där vackra gamla jämförelse som redan Tadeusz Rózewicz ville att vi skulle lägga åt sidan, det är inte sådana bilder, sådana som framförallt får ”luft under vingarna” av sin extra-betydelse. Hallströms bilder hämtar kraft ur sin egen materialitet.

Du sitter hos mig, viker dina händer om mina, / i draget mellan dörr och fönster rullar brev och sedlar in under soffan. / Jag är här men du och dina minnen går in i samma rum. / Du väger på tröskeln och sen tänder du ljuset, / tänder och släcker, tänder. /
I dina ögon letar jag efter en färg som efter en invand dialekt, / undrar över en annan dröm som börjar med att den här tar slut.

Och när jag säger seende och bilder, så menar jag inte bara bilder av det synliga utan likaväl av lukter, smaker, förnimmelser och förnimbarhet. Och hon söker gärna motiv i upplevelsen, utlevelsen. Sjukdomen och död utgör den krets där dikterna rör sig i den första sviten. Resan som ett slags poetisktoch existensiellt korsdrag är utgångspunkt för texterna i den avdelning som kallas ”bort”. ”Kom” är inkörsordet på en tredje svärm av dikter, som mer tycks hålla samman av ett visst skrivsätt, ett anrop, som om dikten bestämt sig för en bestämd riktning varifrån flödet ska komma, eller kanske en enkel utnötningsmanöver, som nästan framstår som en hårdare version av Apollinaires stilbildande men också mer troskyldigt uppräknande iakttagelser i ”det finns”-dikten ur samlingen Calligrammes. Som i sin tur liknar Rimbauds brådmogna resepoesi i Illuminationer, i vars sällskap Sara Hallström också befinner sig.
  Ibland uppträder ett slags vi-ande i dikterna som förtar en del av kraften i bilderna. Inget pronomen, kanske inget annat ord överhuvudtaget, kräver mer precisering i poesin för att inte verka överflödigt, nödbjudet eller otänkt omkväde.
  Annars är Hallström en sträng utsägare. Bilderna besegrar tanken, vilket inte betyder tanklös poesi. Diktens bilder besegrar vaneseendet, som i grunden alltid är ett vanetänkande. Då blir det inte tanken som förnyar bilden, dvs. blir upphovet till en ny illustration, utan bilden som utvinner tankar.

Det enda man märker är slutet, / årstiden som byter färg. / Du reser dig och blöter en trasa, tänder på. / stoppar in den i väggen bland tidningssidor och cement, / låter det smula och knastra. / Alla föremål som var våra hopspikade till ett torn på mattan i hallen. / Väggarna ekar, röster driver ur radion, /ur oss faller något annat.

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".