Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Ingvar Kamprad – en riktig svensk

Publicerat torsdag 15 september 2011 kl 07.46
Intervju med Elisabeth Åsbrink
(7:21 min)
1 av 2
Ingvar Kamprad med svensk flagga.
2 av 2
Elisabeth Åsbrink

Journalisten Elisabeth Åsbrink gjorde en uppmärksammad bokdebut 2009 med Smärtpunkten, om Lars Noréns pjäs 7:3 och morden i Malexander. Henns nya bok kommer ut idag, men har redan blivit omdiskuterad på grund av de avslöjanden den innehåller om Ikeagrundaren Ingvar Kamprads högerextrema ungdomsengagemang. Mårten Arndtzén har läst Och i Wienerwald står träden kvar.

Kamprad aktiv i nazistisk rörelse.

En februarimorgon 1939 kliver 22 barn av tåget i Trelleborg. De är alla bedömda som välartade barn till föräldrar med gott anseende. Deras härkomst är judisk, men allesammans är döpta i Jesu Kristi namn.

Det här var villkoren för att kvala in i den "Pernowska kvoten", uppkallad efter den gode pastor Birger Pernow, ledare för svenska israelmissionen i Wien. Med hjälp av självaste ärkebiskopen hade pastorn lyckats övertala Socialstyrelsen att göra ett litet undantag i den annars mycket restriktiva, svenska viseringspolitiken gentemot tyska och österrikiska judar.

Förutsett alltså, att de tekniskt sett inte längre var judar. Och att deras föräldrar lovade dyrt och heligt att inte komma efter, annat än för att ta med sin avkomma till tredje land.

Ett av de här ensamkommande flyktingbarnen hette Otto Ullman. Han dog 2005 och efterlämnade en låda med 523 gamla brev från sina föräldrar. De flesta skickade från hemstaden Wien, de sista från koncentrationslägret Theresienstadt.

De här breven är utgångspunkten för Elisabeth Åsbrinks bok, och det skelett som bär upp berättelsen om Ottos förlorade barndom; om främlingskapet och hemlängtan, skuldkänslorna och raseriet, stunderna av värme och de avgörande sveken.
   Och så småningom också om den märkliga vänskapen med Ingvar Kamprad. Ung, övertygad och aktiv nazist.

I den enda intervjun Åsbrink fick med honom beskriver han relationen till Otto Ullman som en förälskelse - men verkar fortfarande ha svårt att se det motsägelsefulla i vänskapen mellan en nazist och en judisk flyktingpojke, medan Förintelsen pågår.

Det är bokens bidrag till kunskapen om Kamprads politiska ungdomssynder som gjort den till nyhetsstoff. Men det är inte det som gör den läsvärd och angelägen. Kamprad blir snarare, just genom sin tvetydighet och brist på självinsikt, ett exempel på någonting större.

Samtidigt som Otto Ullman kliver av tåget i Trelleborg kulminerar en upprörd, invandringspolitisk debatt i Sverige. För trots att vi, ihop med Schweiz, redan 1938 hade lyckats förmå Tyskland att börja stämpla ett "J" i sina judiska medborgares pass - för att vi skulle kunna avvisa dem direkt vid gränsen, som misstänkta flyktingar - så rasar nu debatten om den "judeinvasion" som hotar oss efter Kristallnatten.

Det är med skammen hettande om öronen man läser om hur Sverige, med eftertryck, smäller igen dörren framför näsan på de nödställda. Halva nationen verkar vara på fötter, åtminstone de som har något att säga till om: politiker och diplomater, studenter och intresseorganisationer, ja till och med danspedagogerna skriver brev till socialstyrelsen och oroar sig för "osund" konkurrens om arbetstillfällena.
   Och Generaldirektör Sigfrid Hansson - Per Albins storebror - beklagar i sin dagbok att det inte är möjligt att tillmötesgå de olyckliga judarna, eftersom "antisemitismen ligger på lur även i vårt land".

Skamkänslorna övergår i sorg, ursinne och panik när man - genom breven till Otto - får följa hans föräldrar och släkt på deras väg mot undergången.

Lägger man Åsbrinks redogörelse till Annika Thors historiska roman Om inte nu så när, som kom ut i våras och som skildrar samma skamliga skede, så är man nog för alltid botad från den svenska självgodheten.

Jag misstänker att Elisabeth Åsbrink kommer att få kritik för att hon blandar historiska dokument och fakta med vad som rimligtvis måste vara rena fantasier. Några intervjuer med Otto Ullman själv kunde hon ju inte göra, men vågar sig ändå på att beskriva hur det känns att ligga med slutna ögon i majsolen och höra de andra flyktingbarnens välbekanta wiendialekt omkring sig.

Men jag köper det. Skarven mellan fakta och fantasi är tillräckligt blottad i Åsbrinks berättande, för att man själv ska kunna avgöra vad som är vad.

Och utan inlevelse. Vad vore vi då?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".