Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dokumentärfilm om Vietnamkriget

Publicerat fredag 10 september 2004 kl 11.38

Errol Morris är upphovsman till en rad uppmärksammade dokumentärfilmer. A Thin Blue Line undersökte hur en man oskyldigt dömdes till mord i ett korrumperat rättssystem. Kosmos - A Brief History of Time - var en filmisk reflektion uppbyggt kring astrofysikern Stephen Hawking. Hans nya film bygger på en lång intervju med Robert Strange McNamara, en gång vd för Ford och senare försvarsminister under presidenterna Kennedy och Johnson, mest känd eller ökänd för sin administration av Vietnamkriget.

Errol Morris’ film har underrubriken 11 lektioner ur Robert S. McNamaras liv. Mest handlar det förstås om hans professionella karriär från Andra värlskriget till Världsbanken med en och annan behagfull inblick i det privata. Den minnesgoda två-åringens bilder av fredsutbrottet efter Först världskriget och en belåten blick på det goda äktenskapet.

Resten är vad titeln utlovar: krig, Krigets dimma, the fog of war, som är ett uttryck McNamara erinrar sig apropå krigets komplexitet och svårbeskrivbarhet. Det finns i hans självrann-sakan en uppriktig vilja att väga och rannsaka moral och mord, det goda och det onda. Men det finns också en taktisk glömska, som inte bara är Robert McNamaras egen utan, i slutändan, också blir filmens.

Det betyder inte att filmen framställer sin huvudperson i något sympatiskt ljus, men genom att låta McNamaras tankar och principer utgöra ramverket för filmens berättelse underkastar sig Errol Morris ändå ett perspektiv som får mig att ställa betydligt fler frågor än vad filmen både hinner besvara och vad värre är: själv förmår gestalta.

McNamara kan beredvilligt tillstå att det kanske var ”oproportioneligt” att bomba så många japanska städer med trähusbebyggelse med brandbomber, så att minst 1 miljon civila hade dödats redan innan det var dags för Hiroshima och Nagasaki. Han kan t.o.m. frankt upplysa om att USA tre gånger försökt mörda Fidel Castro under tre olika presidenter. Men när det kommer till den vietnamesiska kritan, hans ”eget” krig, upphör den konkreta diskussionen, då blir det de dim-miga begreppen ansvar och skuld som ska fördelas, och där hukar McNamara i dimman, utan att Morris, med all sin skicklighet och filmiska effektivitet, förmår eller anstränger sig för att hitta det uttryck som hade behövts.

Här framstår det allt tydligare att den ”sympati med fienden” som McNamara börjar med att introducera i samband med Kuba-krisen i själva verket bara betyder förmåga att förstå hur fiendens högsta ledning, den som har tillgång till knappen tycker och tänker. Det betyder inte att ha medkänsla med offren för de tygellösa bombningarna av Nordvietnam, för offren för napalm och Agent Orange, för de amerikanska soldaternas massakrer på den sydvietnamesiska landsbygden. McNamara svarar verkligen bara på de frågar han själv önskar sig.

Den glömskans taktik kan inte undgå att drabba filmen. Kanske kunde Morris ha offrat lite av den amerikanska tårögdheten för ett par kyligare blickar på den andra historien.

Göran Sommardal

göran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".