Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rått och sanslöst roligt i Niemis nya

Publicerat måndag 13 september 2004 kl 07.46

Romanen ”Populärmusik från Vittula” från år 2000 gjorde författaren Mikael Niemi till en av landets största litterära stjärnor. Men nya boken ”Svålhålet – berättelser från rymden” är ingen Vittula 2. Nej istället har Mikael Niemi precis som i diksamlingen ”Änglar med mausergevär” från 1989 valt att skriva om just rymden.

”Jag drog lätt i ryggfenan. Den lossnade, fisken var genomgrillad. Sittande vid eldstaden började jag äta med fingrarna. Drog loss det vita köttet från de nåltunna revbenen och lät munnen fyllas. Det var som att äta varm snö.” Så sinnligt jordisk är ”Svålhålets” första berättelse, där berättaren badar bastu och tar avsked av Tornedalen, ”för denna gång” som han säjer. En succéförfattares programförklaring – ha – ni som väntade er en ”Vittula 2”, ni kan stå där med lång näsa – för nu ska vi ut i rymden! Men på samma gång är det en underbar avstamp eller kanske, ska vi säja, avskjutningsramp för berättelserna som ska komma, denna sista kväll!      

För sen blir det åka av – rätt ut i detta stora, fula, råa, kåta och helt sanslöst roliga universum som Niemi målar upp. //Så här kan det låta: ”Livets mångfald. Det finns gröngölingar som blir vimmelkantiga vid åsynen av alla främmande uppenbarelser och kväljer redan här, de tippar baklänges och får ta ambulansskytteln hem med en blöt handduk över ögonen.” Slut citat.// Det är ett magstarkt kosmos, så fyllt av liv och kiv men också av ödslighet och vidder – kanske lite av Tornedalen ändå. Men det är science-fiction – en vetenskapssaga – där folk och fä kan färdas genom maskhål och snacka med svavelspottande tvåbeningar över ett glas batterisyra på ”Svålhålet” - det bokstavligen mest ”spejsade” hak ni kan tänka er. Och det finns en sådan, ja sådan 12-årsaktig förtjusning hos Niemi i allt detta fabulerade och spekulerande, över att tänka sig allt detta otänkbara som är all science-fictions kärna. Ibland är han barnslig i överkant, men så drämmer han till – det finns ingen berättelse – påstår han. ”Människovarelsen vill bo i ett frö med vita gardiner” heter det, och om rymden vill hon höra en saga, med början, mitten, slut och däremellan lite kamp mellan ont och gott. Men att ge sig ut i rymden är att upptäcka att det inte finns någon berättelse, att allt är oskarpt, ogreppbart och oöverblickbart. Och där närmar sig Niemi det där som man kallar ”sense of wonder” – en känsla av under som finns all god sience-fiction .  Däremot syndar han ibland själv – han gör just för mycket berättelser, liknelser och satirer av vissa av sina historier – och visar själv hur svårt det att lämna berättandets ordning.

Men i den sista berättelsen ”Tidens sista vinkel”, om matematiklektorn Öyvind Kuno som blir hemsökt av Nilson från ett parallellt universum, visar Mikael Niemi sitt mästerskap i genren humoristisk sience-fiction, med hög ”wonder”-faktor. Och där kan han tom kosta på sig att landa där det lyfte, i det jordiska - det började med en grillad fisk mjäll mot gommen som en slinga av rök och slutar med ångande färskpotatisar så mjälla att man ryser.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".