Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Teater på tre språk

Publicerat måndag 13 september 2004 kl 10.49

Ett samarbete mellan Dramaten i Stockholm, Nationaltheatret i Oslo och Det Kongelige i Köpenhamn har resulterat i en helt ny och spännande satsning vars första premiär ägde rum i helgen. Pjäsen man valt att sätta upp tillsammans på Det Kongelige heter Kungsämnena och är ett tidigt verk av Henrik Ibsen här regisserat av Alexander Mörk-Eidem.

”Vem är den störste mannen?” Den frågan ställer biskop Nikolas till Skule Jarl i Kungsämnena. ”Den modigaste” svarar Skule Jarl, men får då ett nej till svar. Den lyckligaste mannen är den störste hävdar biskopen, för det är han som gör de största gärningarna.

I pjäsen är det unge kung Håkon Håkonsson som är den lycklige, den lätt levande, som liksom svingar sig fram genom livet, buren av sin egen tanke, sin egen tro – i det här fallet att göra Norge inte bara till ett rike, utan också till ett folk. Skule däremot, tung i sinnet, ser avundsjukt på Håkons framfart. Han vill istället bli kung för att vara kung, och inser bara alltför sent i livet att det är fel, så fel, som drivkraft.

I 1860-talets Norge, där pjäsen skrevs, såg man Skule och Håkon som bilder av Ibsen själv och den störste diktarkonkurrenten Björnson. Ibsen den i tillvaron tungfotade, Björnson den hyllade. Och nog kan man också redan här se fröet till Ibsens senare verk med just livslögnen som ett återkommande motiv.

Det är handling och konsekvens, för alltid.

Och nog är Kungsämnenas tema om strävan till samförstånd något lämpligt att spela när nu de skandinaviska nationalteatrarna lite grand ”blir ihop”. Ett projekt värt att applådera i sig, en upplevelse rolig i sig, när norskan möter svenskan möter danskan på scenen. Norske regissören Alexander Mörk-Eidem har också lockat fram något närmast Shakespearskt ur detta språkliga möte där ätt står mot ätt – det är dialogburet, ordburet, spelet oftast i koncentrerade möten, stramt hållet.

Det är välspelat i de små nyansernas värld. Örjan Ramberg en Skule med pondus, men disträ, Kåre Conradis Håkon tvärtom klar och ren som en fjällbäck med lysande blick och vilja. Och allt tar plats i Christian Friedländers scenografi – en stiliserad Nidarosdom i ribbor av trä, en kyrka lagd i dunkel som också blir Norge och där väggarna en efter en rasar av och blottar allt. Stridernas blod skjuts i väggarna i form av röda spjut. Och även om jag kan sakna just en annan sorts blod, en större nerv och rörlighet i detta ändå lite slutna scenkonstverk, så böjer jag mig för konsekvensen i stillheten.  Det är snyggt. Eller dejligt, kanske.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".