Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Homeros i hiphopbrallor.

Publicerat tisdag 14 september 2004 kl 07.45

Han har blivit kallad kulturelitens nya kelgris och jämförts med allt från poeterna Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer till samtida författare som Jonas Hassen Kehmiri och Alejandro Leiva Wenger.

För snart två år sedan gav 25-årige Johannes Anyuru ut den hyllade diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya”. Och nu ska Johannes Anyuru ut på en landsomfattande turné i Riksteatern JAM:s regi och till Kulturnytts reporter säger han att det är helt annorlunda att läsa dikter än att skriva.

- Egentligen ser jag det som två olika konstformer, säger Johannes Anyuru. Den här texten som föreställningen bygger är min nästa diktsamling. Men sen har jag lagt till en del grejer som passar bättre att läsa högt. En del tycker väl att man ska skriva en dikt och sedan kunna läsa den. Jag tycker mer att en del grejer funkar bättre på papper, en del grejer funkar bättre om man läser dem högt.

Johannes Anyuru står barfota iklädd gympabyxor och basketlinne på en scen som badar i ett mörkt rött sken. Bakom honom står en DJ lutad över två vinylspelare och blandar jazziga låtar med enkla hiphopbeats som Johannes Anyuru ömsom visksar, ömsom skriker och rappar till.

Johannes Anyurus diktsamling ”Det är bara gudarna som är nya” hyllades för sitt sätt att korsa Homeros hexameter och naturromantik med hiphopkulturens mix av engelska utryck och förortslang. Och ”Abstrakt rap” är en blandning av poesiuppläsning, spoken word och hiphopkonsert - något som beror på att Johannes Anyuru själv gör allt för att inte hamna i något speciellt fack.

- Jag har lyssnat på hip hop sedan jag var liten. Det var i det sammanhanget som jag har växt upp. Men jag gillar att läsa science fiction, Shakespeare eller vad som helst. Jag tycker inte att man behöver hamna i något fack. Jag kan väl få läsa Homeros om jag vill. Eller lyssna på Public Enemy och läsa Hamlet samtidigt.

Inspiration till texterna i förställningen har Johannes Anyuru hämntat från sitt eget liv. Minnen efter vänner som dött samsas med berättelser om nattliga promenader under förtrollande stjärnhimmlar, något som mynnar ut i religiösa funderingar.

- Jag tror att religion har börjat någonstans med att med samma känsla som kan finnas i poesi. Nämligen den känsla man kan få av titta på himlen och tänka ”fan vad goofigt” att det finns stjärnor som blinkar! Sen kan man utifrån det skriva en dikt eller hitta på en religion. Eller kanske inte hitta på direkt men det är väl lite samma känsla.

Och det är kanske det som är Johannes Anyuru grundtanke - att via diktens form, hiphopens estetik och ett glödande språk närma sig en religiös upplevelse. För att under några ögonblick skapa en helt egen, skönare värld.

- Även om dikten inte kan förändra världen och skänka rättvisa, värdighet och mening åt livet och världen så kan jag ändå få en känsla av dikten kan bli som en bön. Det blir som en egen värld - varje dikt och varje diktsamling blir en modell av världen där det finns rättvisa och värdighet.

Eric Schüldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".