Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Joyce Carol Oates nya roman - en lögn som inte ljuger

Publicerat fredag 17 september 2004 kl 11.33

Den riktigt stora publiken nådde hon för några år sedan med romanen Blonde, inspirerad av Marilyn Monroes liv, men hon är oerhört produktiv, oftast hyllad, mycket läst och omtalad, ständigt aktuell i nobelprisdiskussionerna - författaren Joyce Carol Oates, född -38, numera professor vid Princeton och med över trettio romaner på meritlistan, förutom dramatik, ungdomsböcker, noveller, essäer och lyrik Den tatuerade flickan heter den roman som nu kommer på svenska, översatt av Ulla Danielsson.

Det finns en passage i Den tatuerade flickan där Alma, som hon heter, efter ett antal månader som anställd hos författaren Joshua Seigl, börjat läsa i den roman som gjort honom berömd, Skuggorna. Romanen, en skildring av förintelsen, har plötsligt berört den truliga unga kvinnan - och hon närmar sig själv Seigl för att få tala om den. Men samtalet går helt fel, eftersom Alma söker verkligheten bakom berättelsen, vill att Seigl ska ge henne romanfigurernas riktiga namn och vill veta vem av dem som är han.

”Skuggorna är en roman, Alma” säger Seigl pedagogiskt och försöker sig på att förklara att romanen har en egen sanning, något som gör Alma upprörd och förvirrad - vadå, hur då, har en författare rätt att ljuga, att låtsas som om man själv råkat ut för det som hände någon annan? Seigls argument om en andlig verklighet når henne inte. ”Ni stjäl från dem” säger Alma.

Och det är som om den inre kamp varje seriöst syftande författare väl har med sig själv, om litteraturens värde och natur, i detta lilla samtal tar kropp och blir en öm och skör punkt att röra sig kring. En punkt som i Den tatuerade flickan är ännu tydligare förstärkt av att den ruskigt rike, assimilerade Seigl, född på 60-talet, för det första inte är på det klara med sitt eget förhållande till sin judiska bakgrund, för det andra är sur och sarkastisk i förhållande till sin egen framgång.

De välanpassade och kvalificerade unga män som söker jobbet som hans assistent avvisar han, en efter en, för att sen, på rent trots anställa den unga kvinna som saknar allt han från början efterlyst.

Alma i sin tur är född som ”white trash” utnyttjad och hånad, de torftiga tatueringarna hennes stigma. Hon tassar omkring i Seigls jättelika, ärvda hem och ser på hans dyra vanor och slöseri - att skicka iväg ALL tvätt, att köpa ALL mat färdiglagad.

Oates har sagt att hon började skriva romanen efter 11 september, någon har menat att dess idébaserade gestaltning av mänskliga motsättningar skulle vara övertydlig. Men jag håller inte med om det. Jag läser istället en Oates som destillerar, som kokar ner sitt stora land och vanligtvis stora persongalleri till några få, men desto mer laddade gestalter, en Oates som vågar sig på att skriva om HAT. Om fördomar och HAT - och det gäller inte bara ras och religion, utan också kön och väldigt mycket klass. Och fram växte ett blodigt ödesdrama.

Det är som att författaren Oates velat pröva sin egen kraft, pröva romanens möjlighet att direkt och tydligt tala med den verklighet den lever av och lånar från. Om det skulle vara lögn, då är det en lögn som inte ljuger.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".