Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

100% trovärdig West Side Story

Publicerat onsdag 22 september 2004 kl 09.24

Att Leonard Bernsteins klassiska West Side Story fortfarande kan väcka ont blod visade fjolårets uppsättning på Malmöoperan, där vissa brutala scener diskuterades ymnigt i malmöpressen.
  Nu är det dags igen. Igår (21/9-04) var det premiär på regissören Georg Malvius uppsättning av West Side Story på Värmlandsoperan i Karlstad.

Den är ju så bra, både i sitt original och i alla sina annorlunda tolkningar, det är få musikdramer som så lätt kan tolkas så helt olika och ändå behålla sin enorma kraft. Man kan betona dansen i West Side Story, betona skådespeleriet, sången, den sociala strukturen, kärleken och så vidare. Man kan till och med göra den som en show och knappt beröra det samhälle som Tony och Maria lever i.

Först tror jag att Malvius uppsättning gör just det. Den första halvtimmen är en proffsig stilstudie av filmoriginalet. Skarven mellan 50- och 60-talen visas upp med danssteg och i musikarrangemang. En kul hyllning, men nästan provocerande i sin brist på just provokation.

Men sen, både plötsligt och lite smygande, i små detaljer och i stort, förändras musiken och dansen; frisyrerna och kläderna blir nutid, skinheads och Zlatankopior kliver fram ur skuggorna.

Eftersom Ellen Cairns scenografi och kostym också gör sitt avstamp i 50-talet har vi med oss de klockade kjolarna hela tiden, de är bara klockade på olika sätt. Samma sak med det alltid närvarande New Yorkska stängslet. Under föreställningens gång slits det och här och var går det också sönder. Det är som om det faktiskt alltid är samma stängsel, fast samhället förändras, det kommer hela tiden nya tonysar och marior, nya romeor och julior.

Precis som i Malmö förra året används den udda scenen med Officer Krupke som en uppvisning av grovt våld mot polisman. Och precis som där balanserar den otäckt nära ett övergrepp mot publiken. Hur kul och jävlig ska en misshandel skildras? Det obehag jag känner - är det obehaget av att en glad låt med enkel takt gör det skojigt eller är det för att faktiskt är obehagligt med misshandel? Svårt med gränsen...

Orkestern under operachefen Ole Wiggo Bang verkar klart premiärnervös till att börja med.

Ensemblen är mycket ung, de dansar och sjunger bättre än de talar många gånger. Ändå dras jag med i berättelsen på grund av energin de utstrålar, de verkar kompensera viss kunskap med accelleration rakt framåt.

Men de två som både har kunskap och energi är Christer Nerfont som Tony och Cecilie Nerfont som Maria. De är gifta med varandra utanför scenen och därför kan de göra förälskelsescenerna med en extra laddning, och 100% trovärdigt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".