Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur | recension

En sextio år lång saga

Publicerat fredag 21 oktober 2011 kl 07.46
Martina Lowden recenserar Kerstin Ekmans nya roman
(2:28 min)
Kerstin Ekman med hunden Stella. Foto: Stefan Bladh / Scanpix

Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete eller hennes förmåga att ofta ta avstamp i det vardagliga, har gjort henne till en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare. Hennes nya roman heter Grand final i skojarbranschen.

Det var bättre förr, säger folk, när författare skrev goda berättelser istället för att sitta i tv-soffor och tala om vad det är att vara författare. Och varför kan inte alla bara skriva mer som Kerstin Ekman istället för att ge ut sina oförskämda dagböcker och kalla det skönlitteratur?

Men författare har alltid skrivit om sina egna liv. Haft man inte haft något, har man fått sno någon annans. Verkligheten kan inte upphovsrättsskyddas. Små och stora berättelser käbblar om herraväldet. Kerstin Ekmans senaste roman är en sådan slagsmålsskildring.

Babba ser ut som en padda och Lillemor som en docka. De samarbetar. Vad som började med en novelltävling på femtiotalet har blivit ett internationellt framgångsrikt författarskap. Lillemor är bra på att vara den där förtjusande författaren och kulturpersonligheten Lillemor Troj. Hon poserar för bilder, hanterar läsare och media och kritiker, tar emot priser och en stol i Svenska Akademien. Det är hennes namn som står på böckerna. Nästan ingen vet att det är Babba som skriver dem.

Något år innan sin åttioårsdag nås Lillemor av ett manus. Babba har skrivit hennes självbiografi och avslöjat allt. Först vill Lillemor fly landet, men för varje kapitel hon läser blir hon argare och starkare. Snart börjar hon berätta ikapp med Babba: den sextio år långa sagan om deras liv och Sverige och vad det är att vara författare. Och jag glufsar begärligt i mig den, rad för rad. Det är inte sista sidan jag vill nå för att få reda på hur det går, det är nästa mening.

Som kritiker blir man ibland utled på att sitta och stämpla böcker med positivt laddade adjektiv: rolig! Bra! Smart! Älskad! Bäst – och jättespännande! Särskilt när man vet att bokens pärmar snart kommer vara sönderstämplade av dem. Så jag kliver ur rollen och blir en vanlig störig läsare som liksom måste gå fram och rycka i författarens ärm efter uppläsningen: tack Kerstin Ekman, den här boken är så himla viktig för mig, tack, jag ville bara säga det, tack så jättemycket.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".