Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

”Pina” får själen att flyga

Publicerat fredag 21 oktober 2011 kl 07.46
Mikael Timm recenserar Wim Wenders nya film
(2:48 min)
Ur ”Pina” av Wim Wenders.

”Pina” så heter kort och gott Wim Wenders nya film med underrubriken ”En film för Pina Bausch”. Den handlar alltså om den legendariska koreografen som plötsligt avled 2009 efter att i flera decennier skapat banbrytande dansföreställningar.

”Dans är en så märklig konstform”. Jag minns min kollegas bekymrade röst för många år sedan när vi lämnade en föreställning. Hur skulle vi skildra det vi hade sett?

I början av Wim Wenders film säger Pina Bausch att dansen tar vid när språket tar slut. När eftertexterna rullar undrar jag om det inte är tvärtom: dansen kommer före språket. När känslorna ännu är oformulerade men fyller medvetandet. När själen är full av svarta hål som suger in allt som händer och nya tillstånd föds. Där skapas dans.

Wim Wenders och Pina Bausch lär har bollat med tanken på att göra en gemensam film i flera decennier. Wenders tvekade inför den enkla frågan – hur filma dans?

För det handlar inte om att göra en dokumentär om ett berömt danskompani: inga analyser av koreografin, inga intervjuer med politiker i Wupperthal om varför en utdöende industristad ger pengar till ett avant-garde kompani, inga intervjuer med ortsbor, inga kritiker. Ingen speakertext. Inga förklaringar. Utan rakt på: dans.

När så den digitala 3D-tekniken blev praktiskt användbar hade Wenders sin lösning. Han och Pina Bausch kom överens om vilka stycken som skulle dansas, när inspelningarna skulle ske. Och så dog Pina Bausch plötsligt.

Utan henne blev filmen än mer koncentrerad på dansen.  Och det har blivit något utanför alla genrer. Wenders visar delar ur fyra av Bausch uppsättningar, jag har sett de flesta tidigare och det är bara att konstatera att det oftast är bättre på duken än att se dem i en salong. 3D-tekniken gör att rummet redovisas som en helhet, tex i Café Müller med översiktsbilder uppifrån så man får den massverkan som präglade många av Bausch koreografier. Och så får vi närbilderna och halvbilderna som inte består av klipp från många olika kameror så man brukar göra dansfilm, utan istället längre sekvenser där kameran rör sig med dansaren. Koreografi och kameraplacering är alltså en enhet. Resultatet är överväldigande. Denna gång har verkligen 3D-tekniken erövrat något som förut inte kunnat visas. Det känns som att se själen födas.

Det är Wenders bästa film på mycket länge. Och det är helt klart en film som tar plats både i filmhistorien, danshistorien och i djupet av åskådarens medvetande. Denna film kommer kroppen att minnas och får själen att flyga.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".