Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
konst | reportage

Mexikanskt revolutionärspar i Göteborg

Publicerat tisdag 25 oktober 2011 kl 07.46
Mia Gerdin om Frida Kahlo och Diego Rivera
(3:07 min)
Frida Kahlos "Självporträtt med apor" och Diego Riveras Solrosor. Båda målade 1943.

De hyllade marxismen och brann för att bygga upp ett nytt Mexiko efter revolutionen 1910. Diego Rivera målade muralmålningar som täcker mer än fyra tusen kvadratmeter och Frida Kahlo förkroppsligar i sina målningar att det personliga är politiskt, långt innan parollen var uppfunnen.

Diego Rivera var dubbelt så gammal och dubbelt så stor i volymen än Frida Kahlo när han gifte sig med henne 1929. Dessutom var han redan monumentalt stor som konstnär i hemlandet, och att skapa ett nytt Mexiko var något som de båda engagerade sig djupt i.

– Ja efter den mexikanska  revolutionen så var det viktigt att vara med och bygga upp en ny nationell identitet, som inte hade sina rötter i den spanska kolonialväldet, utan i stället betonade det mexikanska, det inhemska och det indianska.

Per Dahlström, intendent på Göteborgs konstmuseum, visar hur Frida Kahlo understryker sina mexikanska rötter genom att i sina självporträtt måla sin hud mörkare och låta ögonbrynen växa ihop på ett sätt som inte stämde helt med verkligheten, och det mexikanska går igen i hennes kläder:

Hennes sätt att klä sig var ett politiskt ställningstagande – hon klädde sig i traditionella kläder när inte så många andra gjorde det.  Väldigt färgstarka dräkter och speciella håruppsättningar som vi idag upplever som tidlösa och som har inspirerat många  - många rockstjärnor  t ex, man kan känna igen Björks håruppsättningar och Madonnas ögonbryn kanske.

Den som känner till Frida Kahlos konst är vana att se den kopplad till hennes biografi; hennes sargade kropp, hennes missfall och barnlöshet, men här på Göteborgs konstmuseum visas verk från Jaques och Natasha Gelmans samling, och där betonas andra sidor

– I den vanliga bilden av Frida Kahlo så är hon väldigt mycket av en martyr med omständigheter hon inte kunde påverka, med en otrogen make och en olycka som fördärvade hennes liv och gav henne ständig värk. Men i den här utställningen ser man i stället en stark, självständig kvinna som har en tydlig politisk hållning och som en väldigt tydlig linje i sitt konstnärskap.

Frida Kahlo fick sitt genombrott ungefär 20 år efter sin död, under sin livstid var det inte så många som såg hennes storhet, utan Diego Rivera var giganten.

– Fortfarande på 70-talet när jag gick på konstskolor var Diego Rivera något man visade, och det handlade inte så mycket om hans motiv, utan hans sätt att måla: det fantastiska myllrandet, de otroliga muralerna, alltså hans sätt att få ihop dom i stora episka berättelser.  Det var något som imponerade på alla på den tiden.  Men det känns inte riktigt lika aktuellt idag som Frida Kahlos mera nära måleri  – hon går mer nära sin egen person -  och det kanske finns fler saker att upptäcka i Frida Kahlos måleri än i Diego Riveras, men vem vet: om trettio år kanske det är annorlunda igen.

Frida Kahlo Och Diego Rivera visas opå Göteborgs Konstmuseum till den 22 januari 2012

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".