Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur | Recension

Umberto Eco docerar på lärt och fnoskigt 1800-talsmanér

Publicerat onsdag 2 november 2011 kl 07.46
Lyssna på Lars Hermanssons recension
(3:31 min)
Umberto Eco. Foto: Ulla Montan.

Möjligen uppfann den italienske litteraturprofessorn Umberto Eco en ny litterär genre när han slog igenom med storsäljaren I Rosens namn 1980. Mord i klostermiljö hade man kanske läst om förr, men inte av en författare med det dubbla uppsåtet att skriva både spännande och lärt. Ett uppsåt som finns även i Ecos nya bok Begravningsplatsen i Prag. En roman som skapade en smula debatt när den kom ut i Italien då huvudpersonen är antisemit.

Intervju i P1-morgon från 13 oktober.

Redan en och halv sida in i romanen, mitt i en beskrivning av en sjabbig gränd i Paris, slår kritikermaskinen igång och jag tänker: ”Vilken oherrans massa information, hur ska jag få plats?” Rätt snart inser jag att det inte är meningen. Umberto Eco skriver inte för en medskapande läsare, han använder sig inte av sådant som undertext, antydningar eller understatements, han docerar, lärt och ibland en smula fnoskigt, som den historieprofessor han en gång var. Handlingen drivs framåt av repliker som ibland på 1800-talsmanér kan vara flera sidor långa, och däremellan påminner boken inte så lite om en pastisch på äventyrsroman från just 1800-talet, säg av Alexander Dumas, komplett med reproduktioner av träsnitt som återger delar av skeendet.

Bokens verklige huvudperson är inte den kvinnohatande antisemiten Simone Simonini utan det sena 1800-talets europeiska idéhistoria, med allt vad det innebär av nationalism, socialism, anarkism, teosofi, andeskådande, mesmerism och antisemitism. Och det märkliga med denna roman, är att allt som händer i den, alla diplomatiska förvecklingar, konspirationsteorier, rättegångar, offentliga gräl, är historiska händelser, och att alla bipersoner från Garibaldi till Freud till Dreyfuss också har existerat, det är bara den lille judehataren och hans icke obetydliga del i skeendena, som är påhittade.

Den italienska debatten kring boken är både obegriplig och begriplig. Obegriplig eftersom all misogyn och antisemitisk smörja som står att läsa kommer ur munnarna på riktiga praktarslen, det finns över huvud taget inga sympatiska personer i denna märkvärdiga roman. Men ändå begriplig eftersom i alla fall denne läsare inte får ett vagaste hum om varför Eco valt att ge sin huvudperson en passion, nämligen antisemitism. För en passion hos en romangestalt kräver någon form av psykologisk avläsbarhet. Och Simone Simonini är alldeles för mycket romankonstruktion för att ha ett psyke, han finns bara till för berättelsens skull, han ser eller hör eller känner aldrig någonting som inte har narrativa konsekvenser. En sådan pappfigur kan inte ha en passion. Där, men bara där, blir boken konstig på ett dåligt sätt.

Annars är det ett sällsamt äventyr att få kika in bakom kulisserna vid förfalskandet av det dokument som ledde fram till Dreyfussaffären, eller få stifta bekantskap med oraklet och pseudosatanisten Diana Vaughan, romanens enda kvinnliga bifigur av någon rang, typiskt nog en hysterika. Begravningsplatsen i Prag lär ska ha sålt uppåt en kvarts miljon exemplar i italienskt original. Det handlar antagligen bara om marknadsföring. Underhållningsvärdet i denna tegelstensroman är nära nollpunkten, men den är intressant, både som historielektion och litterärt misslyckande.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".