Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur recension

Förminskande metaforer i Engdahls ”Cigaretten efteråt”

Publicerat tisdag 1 november 2011 kl 07.46
Lars Hermansson recenserar Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”
(3:11 min)
Horace Engdahl. Foto: Dan Hansson/Scanpix

Litteraturvetaren och akademiledamoten Horace Engdahl blev känd för en större publik på 1990-genom tankeboken Meteorer som kom 1999,en genre som är mycket ovanlig i Sverige. Idag utkommer Engdahl med ytterligare en bok i samma anda.

Det händer att man hör filmkritiker och nöjesjournalister säga att de känner sig våldtagna av en film de anser alltför påträngande eller omskakande. Jag tycker det är en moraliskt slapp metafor eftersom den förminskar våldtäktsoffrets lidande till en filmupplevelse i biografmörkret. En liknande moralisk slapphet vilar över det korta prosastycket på sidan 101 i Engdahls nya bok, vilket i sin helhet lyder:

”Rumänen som står på refugen i väntan på att rusa fram när det blir rött ljus och putsa bilarnas vindrutor i hopp om att få en euro. Oombedda tjänster på gränsen mellan överfall och tiggeri! Den skrivande känner igen sig.”

Jaså, i vad då? I att tillbringa vinternätterna i en barack inrullad en kartong och en skitig filt? Nej, naturligtvis inte. Varje metafor profiterar på en del av verkligheten för att kasta ljus över en annan. Men det måste ske någon form av återkoppling, det som blir belyst måste i sin tur kasta ljus tillbaka. Att från tjänsterummet på svenska akademien jämföra sitt värv med en hemlös människa som tigger om att få putsa ens vindruta, det skapar bara mörker.

Horace Engdahl har i nästan allt han skrivit hyllat det onödiga skrivandet, det som inte står i tjänst, det icke-idealiserande, faktiskt nästan idealiserat denna sociala frånvändhet. Kanske är det denna hållning som gör att han inte ser hur han profiterar på rumänen i citatet nyss. För trettiofem sidor längre fram i boken kommer ett inträngande stycke om mänsklig utsatthet som inleds med de underbara orden: ”Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej.”

Här handlar det inte om litteratur utan om mobbing, och empatin med de ovälkomna är påtaglig. Så varför saknas då empatin i stycket om rumänen? Kanske för att Engdahl helt enkelt är en person som har lättare att älska litteratur än människor. Som kan tänka sig att ytterligare tufsa till en stackars hemlös för att få till en snygg metafor. Jag kan själv ha sådana dagar. Dagar när romangestalter känns oändligt mycket mer angelägna än människorna jag möter på gatan, när en metonymi överglänser solnedgången. Sådana dagar läser jag gärna Horace Engdahl. För hans bildning, hans intellektuella integritet, och hans stil förstås, som i detta sorgsna imperativ:

”Du skall titta på människorna omkring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".