Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | scen

Välspelad men världsfrånvänd Strindberg i Stockholm

Publicerat måndag 31 oktober 2011 kl 13.35
Nadja Mirmiran och Björn Bengtsson i Fröken Julie (vänster). Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer i Leka med elden (höger). Foto: Foto: Håkan Larsson / Carl Thorborg

2012, är det 100 år sedan August Strindbergs dog, vilket kommer uppmärksammas stort. Stockholms stadsteater spelar tre av hans pjäser redan nu under hösten. Kulturnytt har sett två av dem: ”Fröken Julie” av Helena Bergström Sofia Jupithers uppsättning av ”Leka med elden”.

1888 och 1892 är de skrivna, ”Fröken Julie” och ”Leka med elden” och där i varje fall den förstnämnda väckte stort rabalder. Karl Otto Bonnier vågade inte ge ut pjäsen, den blev censurerad i Danmark och när den väl spelades fick den genomgående dålig kritik. Den här sprängkraften hos dramatikern vars ”eld var den största” är på något vis viktig att påminna sig när man tar sig an Strindberg i dag. Annars hotar lite paradoxalt det välkomponerade, replikernas friskhet och gestalternas motsägelsefullhet att bli det enda som finns kvar. Det är inte så bara, pjäsernas överlevnad bygger till stor del på detta men de riskerar ändå att sluta som vackra museiföremål om man inte vrenskas lite med dem.

Något åt det hållet går mina tankar efter att ha sett Stockholms stadsteaters två första uppsättningar i sviten om tre (där Dödsdansen har premiär i december) och där både debutanten Helena Bergström och Sofia Jupither bjuder på mycket gott hantverk. I ”Leka med elden” vajar vita sommargardiner i Ellen Ruges vackra solljus på lantstället och triangeldramat har en lätt modern accent. Petronella Barkers uttråkade Sonhustru i vältränade armar och välskurna kläder faller för Johannes Bah Kuhnkes vilsna Vännen medan Gerhard Hoberstorfers Sonen, med en närmast sardonisk livsleda skickligt punkterar den lilla otrohetsaffären.

Här finns en övre medelklass utan mål och mening och trots det lätt ironiska handlaget kunde man kanske ha skruvat åt tumskruvarna ytterligare några snäpp. Strindberg verkade i ett tydligt klassamhälle och kanske skulle det öka sältan om man kopplade det till dagens dito.

Klassamhället är ju än tydligare i ”Fröken Julie”, på ett vis handlar ju dramat om just det. Och visst finns det här, herrskap och tjänstefolk, i Charles Korolys herrgårdskök, lite ofärdigt och grundmålat men ändå i linje med traditionen. Regissören Helena Bergström följer också en tradition, med den naturalism som på Strindbergs tid var så radikal men som inte längre i sig själv är det. Bergström har en inkännande och sympatiskt läsart, Nadja Mirmirams Julie är en riktig ”brat”-tjej som bara inte kan låta bli Björn Bengtssons streberhunk Jean. Här finns också en riktig attraktion mellan Jean och Sofi Helledays Kristin, vilket är välgörande för analysen, Jean dras inte i första hand till Julie av erotiska skäl utan av sociala.

”Fröken Julie” är en, på en måhända lite för stor Stora scen, mycket välspelad föreställning där man vet vad man gör, där vändningarna i dramat är tydliga och där klass-och genuskonflikten är genomtänkta. Ändå känns den lite, ja, världsfrånvänd. Moderniseringen ligger som ett nytt ytlager på traditionen i hur man spelar Strindberg, vilket också gäller även för ”Leka med elden”.

Båda uppsättningarna är så välspelade, välgjorda men liksom invändningsfria att man inte förstår vem de skulle kunna reta upp och det är synd. Om man nu inte tycker att Strindberg bara ska vila där tyst och snällt i sin grav.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".