Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Lyrik | recension

Komprimerat som i ett svart hål

Publicerat tisdag 1 november 2011 kl 07.45
Martina Lowden: "Allt blir bara mindre och tätare och mindre"
(2:43 min)
Aase Berg. Foto: Cato Lein.

Poeten Aase Berg är mest känd för den lyriktrilogi hon skrev om moderskap: "Forsla fett", "Uppland" och "Loss". Efter essäboken "Uggla" och ungdomsromanen "Människoätande människor i Märsta" återvänder hon nu till lyriken med den diktsamlingen "Liknöjd fauna".

Allt jag vet om svarta hål har jag lärt mig av science fiction-magasin. Där skenar de över himlavalvet som svultna monster, och kommer ens rymdraket för nära, käkar de upp en. Det är inte naturvetenskap, men en bra saga.

Så säger jag att Aase Berg skriver som ett svart hål, menar jag att hon slurpar i sig jordklot och komprimerar dem till dikter av knappnålshuvudsstorlek. Världar sugs in mot sidans mitt. Universum krymps till några ord, men det har kvar sin tyngd.

Såhär kan det gå till: Två ord som låter lika är terrarium och territorium. Det ena stänger in, det andra utestänger. Aase Berg skriver terrirarium. Rymmer två ord i ett, tredubblar dess mening, får en att tänka på terror och planetnamnet Terra.

Vill säga: jordens glasbur rymmer två stämmor. Den ena tillhör en hierarkiskt ordnad manskör av hönor. De kallar sig vi, representerar den mänskliga civilisationen och tycker en massa saker. Deras svenska är felstavad, banal och särskriven: "Vi avynglar ett jordklot av hönors medbestämmanderätt i allmän ägo av det privata livspusslets på hugget antprenörskap."

Den andra stämman tillhör en djurochnaturlyriker som tagit på sig att tala för det omänskliga. Där hönorna är löjliga och överdrivna, är djurochnaturlyrikern nobel. Till och med när hon skriver om den annalkande istidskatastrofen låter det som en julsång: "Klang, glittret singlar ner och genomstrålar mellan slanor, tallar". Den viktigaste skillnaden mellan henne och hönorna är ögonen. De pickar blint efter korn, hon ser. Och naturen ser henne.

 "Liknöjd fauna" är en knivig diktsamling. Bitvis gillar jag den mycket, bitvis inte alls. Bergs kategoriska aggromoralism brukar ge hennes litteraturkritik tyngd, men här gör den poesin svartvit: de onda är korkade, den kloka är god. Skiljer jag för enkelhetens skull på budskap och språk, blir det första för lätt och det andra för svårt. Inte ens på femte genomläsningen lyckas jag veckla ut alla invecklade meningar. Allt blir bara mindre och tätare och mindre, alldeles som i sagornas svarta hål.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".