Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vad är rätt - hob eller hobbit?

Publicerat måndag 27 september 2004 kl 07.46

Nu är den här!

Den nya svenska översättningen av John Ronald Reuel Tolkiens The Lord of the Rings, eller Ringarnas Herre, som den numera heter på svenska. Mats Arvidsson som en gång i världen föll pladask för Åke Ohlmarks översättning har nu läst om den första delen, Ringens brödraskap, i Erik Anderssons (prosan) och Lotta Olssons (poesin) tolkning:

Jag kan tänka mig att Erik Andersson har varit litet avundsjuk på sin föregångare under arbetets gång.

När Åke Ohlmarks översatte Tolkien i slutet av 50-talet var boken en fullkomligt udda historia, knappt att räkna som riktig litteratur, någonting som en excentrisk Oxfordprofessor hade satt ihop på lediga stunder, snarast som en sorts hobby. Det var en text som Ohlmarks glatt kunde ta itu med med sin vanliga respektlösa yvighet, med inte så få blinkningar från Lund till Oxford, oss språkvetare emellan. Det blev väl litet i yvigaste laget ibland, det blev faktiskt ofta litet fel, någon gång så pass fel att väsentliga delar av handlingen hamnade upp och ned, men som sagt, ingen ansåg detta vara en text som krävde vetenskaplig omsorg.

Nu är det annorlunda. Erik Anderssons jobb är snarast att översätta en religiös urkund, där varje ord kommer att vägas på guldvåg av horder av proselyter i kåpor och brynjor. Tydligen har han också haft en slags bibelkommission över sig, bestående av bokstavstrogna dogmatiker, och det märks.

Den nya översättningen är trognare mot originalet, både små och stora fel är rättade, alla Ohlmarks’ egna små piruetter är borta och Erik Andersson är ytterst inläst på Tolkiens mytologi och fiktiva världshistoria, han vet precis vad det handlar om, i minsta detalj.

Men nu är The Lord of the Rings inte någon religiös urkund, det är skönlitteratur, och det ställer andra krav på en översättare. Det räcker inte riktigt med trohet, det måste till ett eget språk också, helst förstås ett språk som någotsånär ansluter sig till författarens, men framförallt ett språk.

Det hade Ohlmarks. I all sin yvighet och med alla sina övertramp är hans översättning ändå en egen sammanhållen språkvärld, full av ekon och associationer, kanske inte alltid exakt Tolkiens, men tillräckligt nära för att fungera.

Ohlmarks verkar helt enkelt ha haft väldigt kul när han satt och levde med i denna bisarra text, en text som han dessutom faktiskt hade upptäckt själv och var den ende i Sverige som visste någonting om, och därför möjligen tyckte sig ha rätt att göra till sin egen.

Det kan Erik Andersson av naturliga skäl inte ha upplevt. Han har gjort ett jobb, ett alldeles utmärkt jobb, även om han ibland har haft svårt att hitta balansen mellan det arkaiskt högtidliga och det moderniserat uppmjukade, men så himla kul verkar han inte ha haft, tyngd under uppdragets vikt och betydelse som han måste ha varit.

Och det är litet synd, för det hade i alla fall professor Tolkien när han höll på.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".