Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dramatiska irländare på stockholmsscener

Publicerat måndag 27 september 2004 kl 07.50

I nådens år 1871 föds John Millington Synge i Dublin, Irland och precis hundra år senare föds Martin McDonagh, av irländska föräldrar, i London. Båda två blir dramatiker och båda två bearbetar sitt irländska arv i sina texter. Synge blir en av öns klassiker och stora namn, McDonagh är nu ett prisbelönat, internationellt barn av sin tid.

Och båda spelas under hösten på varsin teater i Stockholm. Synges mest kända pjäs ”Hjälten på den gröna ön”, nu kallad bara ”Hjälten”, har satts upp av Thommy Berggren på Stockholms Stadsteater och Martin McDonaghs senaste pjäs ”Kuddmannen” regisseras av Stefan Larsson på Dramatens Elverket.

Anneli Dufva har sett båda två och funderat kring likheter och skillnader:

Det handlar om historier, om berättelsens makt över människor. Men det är också ungefär så långt som likheten sträcker sig, för sen är det två nästan komiskt olika föreställningar det här.

Synge och Hjälten tar avstamp i folksagan och folklustspelet, i just det nationella: de är kärva, men glada, fulla som ägg, men rediga ändå, med sången ständigt på lut innanför den trasiga yllekoftan… Lennart Mörks scenografi öppnar sig mot horisonten, med stjärnhimmel och en skrotig pub av timmer i förgrunden - vatten på golvet. Blött, rått, grått och vackert.

McDonagh håller istället en utpräglat smart och avnationaliserad stil och miljö. Kuddmannens huvudperson Katurian Katurian är en hobbyförfattare som skriver grymma sagor om barn och mord. Något som fått honom häktad, eftersom tre mord, identiska med dem han skrivit om, nu också begåtts i verkligheten. Platsen på Elverket kunde vara var som helst, ett slitet, slutet, kaklat förhörsrum . Och de fyra skådespelarna är alla klädda i trista kostymer utan hemvist. Historierna berättas från scenen - det är kallt och kalt och det är stramt och skärpt skådespeleri av Jakob Eklund, Johan Rabeus, Mikael Nyqvist och Magnus Roosmann.

McDonagh - och Stefan Larsson - väljer att bara visa, att låta intellektet arbeta, att låta var och en bearbeta det vi ser och hör: det skadade barnet som själv skadar, den saga som äter sig in i verkligheten, den som också skapas av orden.

Thommy Berggren däremot, han bygger med känslor, han charmar och roar och låter Hjälten bli en skröna, full av liv och lust och knas, med rörlig get och gris och hund på scenen. Men också stillhet, mitt i skojet.

Sven Ahlströms hjälte och Lina Englunds Pegeen, de två som blir upp över öronen förälskade, men som till sist stoppas av kravet på sanning och heder, när hjälten visat sig ljuga - de får mötas på puben, med vatten kring fötterna, i en scen som är ett av de vackraste kärleksmöten jag sett på teatern. De bara står där, bara för varandra, händerna söker över ansiktena, känner, kan knappt känna, blickarna så laddade att de knappt kan titta.

Det är sentimentalt och det är bara precis vad det verkar vara. Teater. Med direktverkan.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".