Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

Gigantiska skalbaggar och medhårs smekningar

Publicerat onsdag 2 november 2011 kl 07.46
Elin Claeson om filmen Lånaren Arrietty
(2:42 min)
Lånaren Arrietty - japansk tecknad film av Hiromasa Yonebayashi

Utvecklingen för tecknad långfilm har varit explosionsartad, och längst fram finns Studio Ghibli, som ligger bakom Min granne Totoro och Det levande slottet. De blandar japansk berättartradition och europeiska miljöer och lyckas frammana helt egna, fantastiska världar.

Mannen som regisserat de flesta av dessa filmer heter Hayao Miyazaki och är numera storstjärna. En ny Miyazaki-film är för filmälskare lika intressant som en av Woody Allen. Så filmbolaget som nu lanserar filmen Lånaren Arrietty på svenska lyfter fram Miyazakis namn på affischer och i pressutskick men faktum är att han i det här fallert bara har bearbetat manuset. Regissören heter Hiromasa Yonebayashi. Manusbearbetningen är dock viktig eftersom filmen baseras på den brittiska författaren Mary Nortons böcker om Lånarna från 50-talet.

Mary Norton skrev fem böcker om Lånarna - småfolket som bor under köksgolvet i ett gammalt engelskt hus och har byggt sin värld av sådant som människor ändå mest lämnar efter sig: fingerborgar, säkerhetsnålar, läskpapper eller tomma tändsticksaskar. I den första boken Pojken och lånarna, så förstår vi också att 14-åriga Arrietty, hennes pappa Pod och hennes mamma Hemmely är de sista lånarna som finns kvar, alla andra har blivit "sedda" av människorna och flytt. Allt detta hade jag med mig när jag satte mig i biosalongen.

...och det börjar bra, sedd från 10 centimeters höjd är världen helt fantastisk, varenda grässtrå skimrar och vajar, frömjölet regnar över gigantiska skalbaggar och fånigt hoprullade gråsuggor. Och Arrietty är precis så där storögt kompetent som jag minns henne. Fantasin hos tecknarna har sedan inte vetat några gränser när det kommer till interiören i det lilla prylbelamrade huset under golvet, eller till pappa Pods vägar genom skrymslen och håligheter i väggarna. Jag tittar och njuter, försöker tänka bort den sockersöta musikmattan som ligger över alldeles för många scener, och drömmer mig neråt i ålder.

Men sen är det som om något vänt och japanskt körsbärsblomsromantiskt som krockar med ett kärvare och mer regngnälliga Storbritannien som jag minns från litteraturen. Arrietty i boken är stursk och sur, hennes mamma är hönsig, hennes pappa trött och hon växer upp i tron att människosläktet är till för lånarna. När hon lär känna pojken som kommer till huset, är deras möte inte speciellt harmoniskt. Men i filmen smeks det medhårs, pojken är vänlig och nästintill förälskad i miniatyrflickan och hela berättelsen blir ofarlig och ganska... händelselös.

Men det är klart, böckerna kan ni ju låna på biblioteket och läsa för era telningar - filmen tål absolut att ses för de underbara miljöernas och fantasifullhetens skull.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".