Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

Jafar Panahi gör skillnad

Publicerat fredag 4 november 2011 kl 10.21

Nyligen slog en appellationsdomstol i Teheran fast att domen mot den iranske filmskaparen Jafar Panahi ska verkställas. Panahi har dömts till sex års fängelse för att ha spritt regimkritisk propaganda. Han har också fått ett 20 år långt arbets- och reseförbud.
   Men idag är det svensk premiär för This is not a film, som Panahi, gjorde i väntan på att domstolen skulle ta upp hans överklagande. Den visades tidigare i år vid filmfestivalen i Cannes. Måns Hirschfeldt har sett This is not a film.

Det här inte en film. Nähå varför inte dårå? För att det inte får vara det, skulle kunna vara ett svar. För Jafar Panahi får inte göra film. Får inte skriva manus, inte regissera, inte arbeta med film.

Men om han ber en kompis hålla videokamernan, då? Och det nämndes ju inget i domen om att han inte fick agera?

Frågorna hopar sig, när man instängd i sitt hem med en krälande Iguana. Den kan Panahi vakta, han ska ju ändå inte någonstans. Kan han kanske ta hand om grannens hund också, när han ändå alltid är hemma.

Hemma har sitt DVD-bibliotek, sina filmer från 20 års karriär. Han spelar upp en snutt och filmar TV-skärmen, visar hur han arbetar, förklarar hur man gör film. 
   Och berättar om ett av sina senast projekt, en filmidé som ironiskt mycket påminner om den situation han befinner sig i. Den var tänkt att handla om en ung kvinna instängd i sitt hem. Hon har blivit inlåst där av sina föräldrar för att hon ska kunna ta sig i tid till universitetsregistreringen. Hon vill läsa konstvetenskap.

Men censuren sa nej, Panahi fick inte göra filmen.

Han gör den ändå, i vad som väl är This is not a films allra mest omtumlande scener. Där regissören med stor frenesi fäster gula tejpremsor sin stora matta, han gör en ritning av ett hem.

Här är hennes rum, här är trappan, här sover hon, han lägger sig på mattan och visar. Det här händer i filmen, och så läser han manus för oss. Ganska länge.

Men avbryter sig. Nej, det funkar inte. Det blir ju inte film. Trotset förbyts i sorgsenhet.

Filmkonsten av idag är förvånansvärt ointresserad av vad som är film. Till skillnad från litteraturen och bildkonsten som i, mina ögon, i mycket större utsträckning prövar sitt eget varande. Vilka är förutsättningarna och gränserna. Finns det sådana? Går de att tala om?

Möjligheterna för film tycks oändliga, den teknisk utveckligen vet vi inte var den slutar. Men var börjar filmen? En gång i tiden var det själva den fysiska filmrutan, celluloiden, som avgjorde.

Men This is not a film, den är utsmugglad ur Iran på ett USB-minne, inbakat i en kaka. 

Och när "att göra film" blir brottsligt, så blir det här med filmens varande inte bara ett filosofiskt resonemang, , utan något i allra högsta grad politiskt. Vad går det att visa?

Och Jafar Panahi visar på sprängkraften i frågorna om vad som är och inte är. Det här är inte fritt samhälle. Det här är inte människovärdigt. Men det här är en film som gör skillnad.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".