Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Film | recension

Den ofrivillige påven

Publicerat fredag 4 november 2011 kl 10.21
”Kastar sig elegant från absurdistisk komedi till gripande livsdrama”
(2:13 min)

Vad händer om en nyvald påve får kalla fötter och flyr? I den italienske regissören Nanni Morettis nya film ”Habemus Papam”, eller ”Vi har en påve” som den heter på svenska får vi svar. Filmen har svensk premiär idag och Lars Hermansson har sett den.

Michel Picollis ansikte är som helt landskap, man kan ströva omkring i det mellan stämningar av uppgivenhet, skir glädje, förvirring. När han dessutom helt naturligt ser ut som en korsning mellan Michail Garbatjov när det begav sig på 80-talet, och förre påven Johannes Paulus II, ja då förstår ni att han är som gjuten i rollen som motvillig nyvald påve.

Så till den grad motvillig att han helt sonika rymmer från Vatikanen, innan han hunnit installeras i sitt ämbete. Eftersom han är vald men oinstallerad, har hans namn inte offentliggjorts, och därmed får ingen av de ditresta kardinaler eller tjänstemän som vet hans namn, bland dem en blixtinkallad psykoanalytiker spelad av Nanni Moretti själv, lämna Vatikanstaten.

Kontrasten mellan den irrande påven ute i Rom, och de gisslantagna kardinalerna med psykoanalytikern som uttråkad lekledare inne i påvepalatset, är ... dråplig, är kanske rätt ord. Eller tragikomisk. För det här en film som mestadels elegant kastar sig från absurdistisk komedi till gripande livsdrama, och där Dario Cantarelli i en liten biroll som psykotisk skådespelare i nattsärk på ett hotell faktiskt är bland det roligaste jag sett på bio.

Hur det går för den irrande påven ska förstås inte avslöjas här, men det är inte bara Michel Picollis porträttlikhet med Gorbatjov som kan få en att tänka på den tyske författarens Hans Magnus Enzensbergers essä om ”återtågets hjältar”, de kommunistiska diktaturernas sista makthavare i Östeuropa, som fick städa upp efter sina företrädare när imperiet rasat. Det finns fortfarande ”stora” män som skulle behöva retirera från sina positioner. Det vet Nanni Moretti. Och det vet Michel Piccolis ansikte.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".