Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur | recension

För mycket handling i Murakamis 1Q84

Publicerat måndag 7 november 2011 kl 07.36
Lyssna på recensionen
(3:00 min)
Haruki Murakami.Foto: Elena Seibert.

Nu är det dags för den tredje delen av den japanske megaförfattaren Haruki Murakamis romansvit 1Q84, översatt av Vibeke Emond. Kulturradions Katarina Wikars, ett stort fan av hans 90-talsroman Fågeln som vrider upp världen, är dock inte helt begeistrad av detta epos.

Jag tyckte väl att den slutade lite abrupt IQ84 del 2, men, men det fanns en tredje. Och nu, sammanlagt 1400 sidor senare kan jag bara konstatera vilket fasligt besvär för att få till en liten kärnfamilj. Det är fortfarande 1984, det är fortfarande Tokyo, men redan i ettan bar det av ner för en motorvägsramp och huvudpersonen den kvinnliga gyminstruktören och sedermera yrkesmörderskan Aomame hamnade i parallellvärlden 1Q84, och här är det andra regler som gäller, frågan är vilka? Hur som helst man vet att man är i 1Q84 om man ser två månar på himlen, den vanliga gula och sen en liten grön bredvid.

Om man inte läst de första delarna av trilogin är det ingen som helst idé att läsa trean, den är långt ifrån fristående fortsättning. Det finns inte ens en resumé. Intressant nog fiskade mitt minne allteftersom upp fragment och händelsetrådar, just det, ledaren för sekten blev ju mördad av Aomame, de jagar henne, hon är fortfarande kär i Tengo, som hon höll i handen när dom var tio år, och som hon inte kan glömma.  Tengo är i katternas stad, sitter vid sin pappas dödsbädd, och har inte längre ihop det med den äldre gifta kvinnan utan dricker sprit med sjuksköterskorna. IQ84 berättas växelvis, och nu i trean dyker en otroligt ful liten privatspanare upp, Ushikawa, som genast hör och häpna pusslar ihop den något röriga intrigen.

Jag vidhåller att det är för mycket handling i 1Q84. Redan tidigt måste man överge alla tankar på logiska samband, och tugga i sig tanken på luftpuppor, och att ett samlag mellan två personer kan resultera i en annan kvinnas graviditet, och nu pratar vi inte surrogatmödrar. 

Jag är ett gammalt Murakami-fan, Fågeln som vrider upp världen hör fortfarande till mina favoritromaner, men det här känns inte det minsta angeläget, och det smärtar mig. Det som stannar kvar efter läsningen, är mötet mellan Aomame och Tengo tjugo år senare, det som jag ironiserade litet över i början. Två gränslöst ensamma barn, som bara har tagit sig igenom livet på minnet av den andras hand i sin i ett klassrum en vinterdag 1964. Han är nog en riktig romantiker Murakami.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".