Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
scen | recension

Strålande dysfunktionellt med ombytta könsroller

Publicerat onsdag 9 november 2011 kl 08.54
”Lindberg är inte rädd för starka känslor ”
(2:28 min)
Yngsta systern Sara(Maja Runeberg) får med sig mamman(Margareta Gudmundson) i en pingpong-lek. Görel(Therese Lindberg) intar en avvaktande hållning. Foto: Erik Holmstedt

Ett könsbyte ger ny udd åt Lars Noréns genombrottspjäs ”Natten är dagens mor” på Norrbottensteatern. Efter en stor Norrbottensturné är man nu tillbaka på teatern i Luleå. Kulturnytts Maria Edström såg föreställningen i Kiruna.

De sjunger, Maja Runebergs Sara och Therése Lindbergs Görel som de heter här, sjunger glatt och längtande och låter nästan uppsättningen en kort stund förvandlas till en show, som om det här rummet av musik förflyttade dem på riktigt, bort från hotellet och familjen. Och det är faktiskt uppfriskande med det här ”könsbytet” som Rasmus Lindberg tagit sig för, bara det att visa att unga flickor kan vara aggressiva, missanpassade och genomskådande, kvinnor kan vara dominanta, förljugna missbrukare och män veka, sjukliga och medberoende.

Den missbrukande modern finns förvisso också såväl hos Norén som föregångaren O´Neill men så här burdus, högljudd och våldsam som Margareta Gudmundsons Kerstin, som hon heter här, brukar inte missbrukande kvinnor få vara i dramatiken. Och kanske brukar män inte heller få vara så svaga som Mats Ponténs Erik, uppoffrande, hostande, vikande sina handdukar.

Lindberg är inte rädd för starka känslor vare sig han skriver eller regisserar och inte heller här. Men han har byggt upp ett slags ram runt själva spelplatsen, skådespelarna förklarar och presenterar, sitter kvar på scenen hela tiden och skapar en välgörande distans. Inom spelplatsen finns våldsamheten tätt intill omsorgen och de här speciella kasten mellan att först ha förstört allt med könsord och elakheter för att sen med ett lappkast, bete sig som om allt är intakt. Den här dysfunktionella familjedramaturgin kan med en spelstil dominerad av total inlevelse få publiken att vilja försvara sig, kalla det ”fantastisk skådespeleri” etcetera för att freda sig. Här finns en distansering från början, närmast efter antik förlaga, och det gör att vi i publiken vågar se och ta in det här som eroderar, bryter ner, förgör.

Som det gör med Maja Runebergs helt strålande spelade Sara, en nörd, ett jazzfreak, en barnslig trickster, en flata som speglar sig med Kobratelefonens nummerskiva mot könet, men kanske framförallt ett barn som tills slut inte längre kan fly – ens i sången.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".