Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

"Play" med en nästan outhärdlig smärtpunkt

Publicerat fredag 11 november 2011 kl 07.46
Lyssna på filmrecensionen
(3:38 min)
Ur Ruben Östlunds ”Play”

Gitarrmongot, De ofrivilliga och nu PLAY. Tre trappsteg till film-berömmelse för Ruben Östlund. Göran Sommardal har sett hans senaste film, PLAY.

I mötet mellan de vita och de svarta, mellan de lite mer rika och de lite fattigare,  mellan de barnsliga innehavarna av digital pratapparat 2.7 och de av pratapparat 2.8 öppnar sig en osynlig avgrund. I speglingen av motsättningen mellan de ena och de andra återger Ruben Östlund det som en gång var skillnader mellan klasser, gapen i bildningsbakgrund, brottet mellan olika sociala dialekter, men som i dag ofta förvanlas till något mer subtilt på samma gång som det direkt går att peka ut: de gränser och skrank som skillnaden i konsumtionsmöjligheter utgör.
   
Egentligen är de krafter som förenar killarna i gäng nr. 1, de vita, och de svarta i 2:an mycket starkare än de krafter som repellerar dem från varandra. Ändå är kampen mellan dem till synes ofrånkomlig och oförsonlig. De regler som blir överenskomna, på de starkares förslag, blir bara ett sätt att reglera övergreppet och ett sätt att förgripa sig utan att använda våld.
   
I den iakttagelsen av samtiden har Ruben Östlund hittat en nästan outhärdlig smärtpunkt. Faktum att ingen strid utspelas, inget gårdarnas krig, inget proletariat mot överklass och därmed varken utbrott eller försoning - det förser filmberättelsen med en alldeles egen svärta. Att Östlund väljer vingbredden hos en filmberättelse och inte ryckigheten och den autenticitetsvurmande snabbheten hos en dokumentär gör bara samtidigheten mer kännbar. De kvarhållna bilderna och de intelligenta iscensättningarna förråder på ett meningsfullt sätt genretillhörigheten.  
   
Ändå har Östlund och hans medmanusförfattare tillika producent Erik Hemmendorf spillt ut en del av filmens tillgångar genom att spä ut den med alltför fyrkantiga sidogestalter. Sekvensen med trävaggen som lämnats i mittgången på tåget och "blockerar framkomligheten" är intrigmässigt motiverat men den stjäl med sin påträngande upprepning och sin samförstådda fnissighet onödig uppmärksamhet. Pappan som ska återbörda sonens mobil från den avslöjade tjuven och kvinnan som i sin tur förebrår honom för hans övergrepp mot barn framstår mest som klippdockor ur Dumma Vuxna-galleriet.
   
Hade filmen avhållit sig från att snedda över den delen av Svenska kliché-fabriken, realism-annexet, hade PLAY blivit en ännu bättre film.
                                     

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".