Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lustfylld Don Juan i Göteborg

Publicerat torsdag 30 september 2004 kl 10.43

1665 skrev Molière komedin om den evige kvinnoförföraren. Precis som dom flesta av hans pjäser blev den förbjuden, censurerad och mycket långlivad. Just den här uppsättningen regisseras av Göteborgs Stadsteaters konstnärlige ledare Jasenko Selimovic och för översättningen står Göran O Eriksson.

Öppningen är fräck – skådespelarna står vid rampen och fullkomligt grovflirtar med oss. De drar tom upp några ur ”publiken” på scenen, börjar dansa och småtafsa och drar av trosor som slängs iväg som troféer – här kan det raggas!

Och vad som är tydligt är att det handlar om förförelse, om att kunna locka – best in show är Kjell Wilhelmsen, kort och lite smårund med flygigt ljust hår, men vilket sug! Så kanske är det synd att det inte är han som spelar Don Juan, istället för Piotr Giro som är bildskön, skulpterad som en modell för herrunderkläder – hans Don Juan är en kille som egentligen aldrig behövt lägga två strån i kors för att fixa brudar. En riktig förförare, nämligen en man som trots eller pga sina tillkortakommanden odlat andra egenskaper till fulländning - det är han inte.

Och någonstans här börjar föreställningen dippa, för runt om Don Juan finns hel värld full av kättja – mjölkerskor med sina spenar och bagerskor med sina degar, citroner rullar mot bröstvårtor och väldens pilskaste påfågel vill sätta på allt som rör sig! Och nog för att Molière skrivit en komedi, men här blir det rena rama Monty Python. Missförstå mig inte – det är roligt, mycket roligt. De två teaterhögskolepraktikanterna Mattias Redbo och Karin Sillberg är två komiska fynd, Fredrik Evers är inte minst som herr Dimanche helt otrolig – queer redan på 1600-talet! Och Mirja Burlin är i samma scen ett gökur som får totalt fnatt – vi skrattar så vi skriker! Skojiga infall, är inte vad den här uppsättningen lider brist av!

Utan man undrar mer över själva pjäsen, över själva Don Juan–gestalten - är han ett själviskt, narcissistiskt barn med krav på omedelbar tillfredställelse eller kanske rent utav en tvättäkta psykopat helt utan inlevelseförmåga i hur andra känner sig? Någonstans mellan dessa poler tror jag att Jasenko Selimovic har tänkt sig sin huvudroll som ett av våra moderna monster, men här blir uppsättningen undflyende och vagt samtidsrefererande på ett sätt som varken säjer bu eller bä. Den ende som faktiskt verkar tänka på själva pjäsen är Etienne Glaser som betjänten Sganarelle – men han får liksom inget att ta spjärn mot, inget att gnabbas med, förfäras av eller frukta. En lat Don Juan i en värld som redan ligger där som ett moget plommon, skulle man kunna sammanfatta det hela. Men gökuret gör det nästan värt det!

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".