Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Intimt med Leconte

Publicerat torsdag 30 september 2004 kl 10.56

Den franske regissören Leconte är i Sverige mest känd för filmer som Hårfrisörskans make, Den fula gubben och Yvonnes parfymer - filmer som handlar om omtumlande möten mellan människor. Och även här i hans nya film är det dom nära mänskliga relationerna som står i centrum.

Han har samma yrke som sin far – han är skattejurist - och han bor och har praktik i samma lägenhet som han växte upp i. När han var ung drömde han om att uppfinna och utforska, men sen krympte världen, säger han, och blev bara till den här våningen. Ett rätt dystert ställe, för den delen, där han värmer middag åt sig själv i micron i det lilla köket

Och så en dag kommer hon dit – av misstag, egentligen på väg till en psykoanalytiker på samma våningsplan, och hon börjar prata… och röka, lite nervöst, med smala viftande fingrar.

Något av en dröm, på ett sätt, att komma nära en människa utan att behöva ta något ansvar för situationen – det finns många just franska filmer med variationer på det temat – och när misstaget uppdagas, så fortsätter William och Anna, som de heter i filmen, ändå att träffas.

Ett snyggt, på gränsen till väl konstruerat upplägg, kan man tycka, och rätt långt in i filmen är jag också aningen irriterad just över Patrice Lecontes alltför igenkännbara flirt med bekännelsens erotik, med spelet mellan man och kvinna, med det så kittlande i att låta tillfälligheten bli ödesmättad. Att Annas problem med sin man dessutom är sexuella; det känns så förutsägbart att jag vill gäspa. Som om intimitet skulle ha mer med det att göra, med kroppen, än med tanken eller orden.

Men jag är lättlurad ska det visa sig, för Leconte och Jarome Tonnerre som skrivit manus, de låter filmen vandra åt ett annat håll, låter den till sist säga något annat än det den först signalerar – låter det bli just en fråga om djupare mänskliga behov, utan att egentligen bryta kammarspelets slutna form och subtila spel mellan orden. Och framförallt är det Fabrice Luchini, som den tillknäppte William, som ger Intima främlingar en sorts mening, som ger ensamheten ett sorgset föränderligt ansikte och en kropp, stängd och låst med slipsknut, likt ett aldrig öppnat paket.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".