Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur | recension

Tredje delen är för de totalt hängivna beundrarna

Publicerat måndag 14 november 2011 kl 07.46
Jon Jordås om Karl Ove Knausgårds "Min kamp del 3"
(3:01 min)
Karl Ove Knausgård. Foto: Christina Ottosson.

På torsdag kommer den sjätte och sista delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp ut i Norge. Kanske blir det det sista han skriver, något han flaggat för i en intervju med NRK. Här pågår översättningarna till svenska (av Rebecca Alsberg) i ett rasande tempo. Idag utkommer del tre.

Det är svårt med förväntningar.

Efter att ha läst Min kamp, del ett, sprang jag som i ett rus ut på stan för att leta reda på nästa del. I tvåan vek jag säkert hundra hundöron - det får man ju inte göra i böcker - eller jo, det får man. Hos Karl Ove Knausgård. En författare som grubblar över godhet, som vill skriva sig "in mot den mänskliga existensens innersta kärna" med hans egen blygsamma formulering. Hur många vågar göra det offentligt nuförtiden?

Det betyder inte att han har facit. Knausgård har anklagats för att hysa reaktionära åsikter: om aborter, om invandring, inte minst verkets titel väcker misstankar. Men om det här är en idéroman, så är budskapet inte entydigt. Tvärtom är den full av röster; bifigurer kommer in och har egna utläggningar, andra åsikter - så upprätthålls en mångstämmighet, en kunskapsproduktion av livsfilosofier helt värdig den Dostojevskij som Knausgård själv beundrar, tänkte jag - och satte mig alltså med del tre, i förhoppning om ännu en sensation.

Och nu: detta...?

Vi börjar om från barndomen: romanfiguren Karl Ove Knausgårds uppväxt på Norges sydkust. Här finns visserligen fruktansvärda scener med fadern, här får vi tydligt se det som tidigare bara antytts - vilken despot! Men de väl valda tidshoppen och livliga rösterna från tidigare delar är ersatta av en monoton lunk. Lite fotboll här, lite cykling där, den vanliga rädslan för att vara omanlig, och en ständig jakt på flickornas mössor. Inte sällan går tankarna till de svenska ungdomsböckerna om Sune. Det är farligt nära att helt enkelt bli långtråkigt. För att öka dramatiken ökar Knausgård DRAMATISKT användningen av versaler. Det räcker inte.

Mot slutet börjar författaren att skryta om sitt absoluta gehör för minnen. Och visst: i tidigare delar skildrar han ofta enkla vardagsupplevelser på ett lika detaljrikt som fängslande sätt. Men stilen i del tre når inte riktigt fram till barnets värld. Kanske för att den påminner för mycket om den vuxne Knausgårds, fast utan klangbotten - alltför många spännande associationer är bortklippta. Det finns författare som kan fånga barnets blick, men här blir ofta stumt.

Eftersom boken börjar om från barndomen kan den läsas fristående. Och omvänt: den framstår nästan som en förstudie. Vem var den vuxne som barn, vilka skillnader och likheter finns? Bra frågor, men i det här fallet måste man nog vara Knausgårds professionella psykolog - eller en totalt hängiven beundrare - för att verkligen bry sig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".